Teater
Fröken Julie
Regi: Jakob Graf
Medverkande: Martine Rishaug Hellman, Daniel Lindman Agorander, Brinde Granli Karlsvärd
Löfstad slott 23/9
Spelas till: 3 oktober
Det är lätt att tänka sig slottet som den verkliga platsen för dramat, och att den vilda midsommardansen tråds i parken utanför. Även om den sista grevinnan på Löfstad hette Emelie, inte Julie.
Det är en i stort sett texttrogen uppsättning, med bevarade ålderdomliga verbformer men också några enstaka nutida slangord. Spelet är realistiskt, utan teatrala utsvävningar eller försök att transponera till modernare tid eller plats. Scenografin är sparsam, de vackra väggmålningarna i Löfstads gästabudssal är dekoration nog.
Historien berättas rätt upp och ned: betjänten Jean har ihop det med kokerskan Kristin men har kastat sina ögon på grevens dotter Julie. En midsommarnatt när fröken är vild och flirtig låter han sig gärna förföras. När de kommer ut i köket efter kärleksnatten är allting förändrat, Julie är ohjälpligt skandaliserad och en mycket Strindbergsk maktkamp tar sin början mellan de båda. Enligt tidens sexualmoral kan den inte sluta på annat sätt än med frökens undergång.
Den som bär upp mycket av föreställningen är Martine Rishaug Hellman som Julie. Det är förvisso en tacksam roll som ger skådespelaren tillfälle att briljera, men hon förvaltar den också väl, stundtals imponerande, när skälmsk flirtighet växlar med uppjagad hysteri och trött resignation inför det oundvikliga.
Daniel Lindman Agoranders Jean är strikt i sin betjäntroll och balanserar fint mellan undergivenhet inför herrskapet och de passioner och ambitioner som tittar fram under ytan. Brinde Granli Karlsvärd ger den religiösa moralisten Kristin en försonande mjukhet när hon låter henne visa ömhet både för Jean och den fallna adelsfrökens djupa förtvivlan.
Som sagt är detta på gott och ont en rak uppsättning där den unge regissören Jakob Graf redovisar handlingen utan att tillföra så mycket eller antyda någon tolkning. Här finns annars många trådar att nysta bland, som klass- och könskampen där Jean är starkare i egenskap av man, svagare i egenskap av underställd. Eller Julie som offer för den hederskultur som alldeles nyss rådde även i Sverige, där en kvinna som förlorat oskulden dömdes skoningslöst.
På Löfstad slott får publiken fundera vidare över dessa frågor själv, och varför inte?