Boken har hyllats för Jasons skildringar av det amerikanska rasförtrycket och av att växa upp som svart i Sverige. När Jason nu tar boken till scenen är det tillsammans med hans följeslagare i kompbandet Damn! och sångerskan Mira Palme.
Konsert och kongress är tyvärr inte helt fullt i kväll och de övre läktarna är avskärmade med en gardin.
Jason går på scenen och inleder med att säga ”jag är svart.” Tre enkla ord som direkt skapar en allvarsam och fokuserad känsla i lokalen, som i tystnad lyssnar när Jason påbörjar sin monolog. Precis som boken tar showen avstamp i Jasons barndom i Lund på åttiotalet. Med svartvita kulisser bakom sig skildrar han uppväxtår kantade av rasism och mobbning. Han berättar att han sedan barnsben kämpat med sin identitet att vara både svart och svensk, vit och amerikan.
Han fortsätter sedan att berätta om sin släkt och knyter ihop deras livshistoria med sin egen. Publiken får höra om Jasons farfar som växte upp i South Carolina och jobbade på bomullsfälten. Trots att slaveriet var avskaffat levde svarta människor i ett apartheidliknande system som gjorde dem beroende av att fortsätta jobba på bomullsfälten. Jason berättar hur han började intressera sig för sitt ursprung och därför frågat sin amerikanska far om de kunde åka tillbaka till South Carolina. Han bestämmer sig för att fråga sin far men möts av en oförstående blick och en ovilja att se tillbaka på det förflutna. När Jason väl beslutar sig för att ensam åka till USA får vi följa hans resa på de gator och fält som hans förfäder en gång levt och arbetat på.
Skickligt berättas en historia som tar upp relationen med föräldrar, ursprung och som även ger en historisk inblick i slaveriet. När Jason berättar om hur hans pappa följer resan till USA från sin sjuksäng tror jag att många har nära till tårar.
Monologerna varvas med låtar på kvällens tema och Damn! skapar en fantastisk soulig och bluesig känsla i lokalen. Det är nästan som att vi tagit oss till en amerikansk liten bar i South Carolina. I dessa stunder får publiken en stund att kontemplera och samtidigt lyssna på amerikansk soul blandat med Jasons egna svenska låtar. Den röda tråden vävs ihop på ett väldigt fint sätt och formatet att blanda musik och monolog klarar kvällens huvudperson galant.
Jag kan tycka att det är tråkigt att fler inte är i lokalen under onsdagskvällen. För de som tog sig till Konsert och Kongress fick höra en historia som jag tror att de kommer att ha med sig länge framöver. Jag skäms faktiskt över att jag ännu inte läst Jasons bok som jag fick i julklapp av min moster. Jag lovar här och nu att läsa den och jag uppmanar er att göra detsamma. Jag tror att hela Sverige behöver höra Jasons historia.