Det var en gång några män som fick en briljant idé. De kände att en storslagen musikfestival mitt ute i ingenstans, eller på Mantorp Park för att vara exakt, skulle vara på sin plats. Midsommarhelgen 1970 arrangerades vad som skulle bli det största fiaskot i svensk musikfestival-historia. Man hade hoppats på att sälja betydligt mer biljetter än vad man faktiskt gjorde och floppen var ett faktum. Men då var då, och nu är nu.
Det känns inte som att årets upplaga har något mer gemensamt än namnet. Festivalområdet är nu flyttat till Sjögestad Motell. Från ett intetsägande motorstadion fyllt med sand till en väldigt mysig parkkänsla. Från det att jag anlände till festivalen så var det just den mysiga känslan som omsvepte hela arrangemanget. De hemmagjorda infoskyltarna, de lokala aktörerna som hjälpte till med både det ena och det andra skapade en familjär inbjudande stämning. Det vilade en skön DIY-känsla över hela dagen vilket bidrog till en härlig atmosfär och tusentals lyckliga människor.
Kalla det flax om du vill, men det var en sån där dag då alla planeterna stod rätt och solen var med oss under hela dagen. Det gör ju knappast dagen sämre om man säger så.
Nu är ju Festival Of The Midnight Sun en musikfestival, och musik fick vi i massor.
Sjutton band fördelade på tre scener gjorde sitt för att förgylla dagen.
Om man kommit till Sjögestad för att höra ny spännande popmusik så gick man nog hem besviken. Om man däremot gillar 70-talsdoftande proggrock så fick man garanterat sitt lystmäte.
Det första bandet jag såg var Second Oracle. Lagom småflummigt, väldigt medryckande med både flöjt och orgel som skapar en häftig känsla. Tänk dig Sagan om Ringen i en futuristisk neonblinkande miljö. Konstigt? Exakt så var det.
Det band man hörde folk prata mest om på förhand var Skogen Brinner. Bandet gjorde sin första spelning på två år och det visade sig vara emotsett. Stor publik, mäktigt mottagande och grymt gensvar. Folk dansar, folk hoppar, folk ligger i gräset. Oavsett hur du väljer att uppleva Skogen Brinner så är det omöjligt att inte dras med i den baktunga melodiösa rocken.
Både Kebnekajse (yes de är fortfarande vid liv) och La Fleur Fatale bjöd på bra spelningar om än på väldigt olika sätt. Men störst musikaliskt intryck på mig gjorde MaidaVale. Den käftsmällen behövdes efter några lunkande släpande timmar i gassande sol.
Så hur sammanfattar vi då denna festival? Visst finns det en hel del saker man kan förbättra. Långa köer till mat och dryck är ju en festivals värsta fiende. Men det blir bara en parentes i sammanhanget egentligen för det går inte att säga annat än att dagen blev en succé.
Publikmässigt. Vädermässigt och musikmässigt.
Festival Of The Midnight Sun har nu rentvått sitt namn. Hoppas vi ses om ett år igen.