”Men såja, älskling – ge dig i väg till mamma nu!” Bernard (Martin Halland) har väskan redo. Men hustrun Jacqueline (Lisa Lexfors) tvekar. Kanske vankas det något roligare om man stannar hemma..?
Fars
”Skyll inte på mig!”
Med: Niclas Angerborn, Lasse Olofsson, Thérèse Andersson Lewis, Lisa Lexfors, Martin Halland och Anders Gustavsson
Sagateatern, Linköping, 30/12
Rutinerade och roliga Teater Leo sätter i år tänderna i farsen ”Pyjama pour six” av fransmannen Marc Camoletti. På svenska heter den ”Skyll inte på mig!” och pjäsen snubblar sannerligen runt bland många misstag och klumpigheter som de sex karaktärerna gärna skulle vilja skylla på någon annan.
Här finns de förväntade inslagen av slappstickhumor, och antalet dörrar i scenografin räcker gott för att skapa nödvändiga förvecklingar. Sådana måste dock hanteras med finess, och utan att avslöja för mycket måste jag tillstå att det som i första akten verkade snudda vid tröttsam homofobi-humor i andra akten tack och lov får en oväntad och befriande rolig twist. Bra där!
”Nämen inte kan väl hon vara… eller kan hon det?” Alexandra (Thérèse Andersson Lewis) till vänster vet saker som Jacqueline (Lisa Lexfors) möjligen anar. Bernard (Martin Halland) i mitten önskar desperat att kvällen skulle ha en rewind-knapp som man kunde trycka på.
Som vanligt är den från originalet omarbetade handlingen förlagd till Linköping med omnejd, denna gång 1980-talets Tallboda. Makarna Jacqueline och Bernard (Lexfors och Halland) är lika goda kålsupare vad gäller otrohet, och denna fredagskväll har Bernard bjudit hem sin gode vän – tillika Jacquelines älskare – Robert (Olofsson) till makarnas villa. Och eftersom Jacqueline lägligt planerat att resa hem till sin mamma över helgen har Bernard även bjudit dit sin älskarinna Alex (Andersson Lewis). Så blir det förstås inte alls. Och när sedan pjäsens andra Alex (Angerborn) och Crille (Gustavsson) tar plats på scenen skruvas tempot och rörigheterna upp till oanade höjder.
Tidsmarkörerna i form av grälla kläder och pudelfrisyrer får mig, som var med på den tiden, att nästan vilja krypa ur fåtöljen. Såg vi verkligen ut så där? Tyckte vi att det var snyggt? Uppenbarligen.
Det hettar till när Bernard (Martin Halland) ovetandes är sin bäste – men lätt svekfulle – vän Robert (Lars Olofsson) på spåren. Inhyrde kocken med mycket mera Alexander (Niclas Angerborn) ser lätt uppgiven ut. Och det har han goda skäl att göra.
Teater Leo-gänget har lyckligtvis farsen i blodet; här är bett och tajming i både repliker och entréer. Martin Halland står inte legendariske filmkomikern Stan Laurel, ”Halvan”, långt efter vad gäller mimik och uttrycksfulla ögonbryn. Man tycker nästan synd om honom trots att hans rollfigur Bernard rör till det så förskräckligt. Lisa Lexfors och Thérèse Andersson Lewis har båda ett komedi- och skådespelarbagage som gör dem som klippta och skurna för sina roller.
De enda som till slut visar sig ha en straight relation i denna av hemliga relationer skrattfyllda soppa är Alexander (Niclas Angerborn) och Crille (Anders Gustavsson). Detta faktum hindrar dem dock inte från att själva bidra till farsens förvecklingar, ibland handgripligen.
Anders Gustavsson är en av alla dessa duktiga skådespelare som agerat och utvecklats på Astrid Lindgrens värld. Lasse Olofsson har jag följt nära trettiofem år och han har med åren utvecklat en härlig pondus och självklarhet på scenen.
Och så naturligtvis Niclas Angerborn. Regissör, skådespelare och rolig som få. Man blir så glad.