Äntligen Beckett! Han är en klassiker som få har läst. Det är nästan bara första pjäsen, I väntan på Godot som spelas. Lyckans dar gjordes dock på Östgötateatern 1995. På senare år har det glesnat med uppsättningar. Kanske för att detta är mångtydiga texter, motspänstiga och avskalade intill benet. Det är en teater där den yttre formen, ljudet och rytmen är lika viktiga som orden.
Beckett har strikta anvisningar som måste följas. Det underlättar. Men ändå finns mycket utrymme för tolkning. En utgångspunkt som förvillar är att Beckett placerats i ett fack av ”absurdism”. Det var inget han strävade efter.
Godot är till form och handling traditionell och konsekvent teater. Inget surrealistiskt eller absurt. Däremot har den stråk av svart och kanske absurd humor. Farsartade drag som ibland går över styr och du stirrar in i anletsdrag av blek galenskap (som Martin Waermes Lucky; imponerande monolog).
Komik som drabbar ligger nära varats grund och de stora livsfrågorna. Viktigt här. I Godot är inflytandet från tidiga mästare som Buster Keaton och Chaplin uppenbart. Dessa i sin tur bär ett arv från clownkonst och vaudeville.
Clownen är också en tragisk figur. Han kämpar, anstränger sig, men misslyckas. Varför skrattar vi åt det? Kanske för att det handlar om livet, om oss själva. Vår fåfänga strävan att bli lyckliga, framgångsrika. Misslyckandets konst var fältet för Beckett. Svaghet och brist. Kring detta rör vi oss i alla hans texter.
Östgötateaterns tolkning väcker många tankar. Den har tagit fasta på fars och komik. Det är ett ganska lättsamt tilltal. Högt tempo och tvära kast. Slagsmålskoreografi. Scenerierna flyter på bra. Kanske blir det lite mycket spring ibland.
Scenografin är den förväntade; det kala trädet, nästan som ett kors, och några stenar att sitta och snubbla på. Ödslighet, som det ska vara.
Gustaf Appelberg som Vladimir är jordnära och omsorgsfull. Estragon, Pontus Plaenge, är vek, nervig och ombytlig. De är motpoler; tydliga, mänskliga och nära. Men när karaktärerna renodlas på detta sätt är faran att de kommer mellan åhöraren och texten. Att texten blir sekundär. Ibland blir det så.
De byter ofta repliker med varandra och pjäsen startar om, om och om igen. Ingenting går framåt, allt upprepas, till leda. Tiden är obönhörlig eller finns kanske inte alls? Har det som hände verkligen hänt?
Detta är grundtemat. Det blir förvisso tydligt i denna välgjorda, noggranna uppsättning. Men när slavdrivaren Pozzo uttrycker sin vrede över den ”förbannade tiden” och människor som ”föder grensle över en grav” skulle jag önska att hans slutreplik blir hängande tung i rummet. Men den blåser bort som ett löv.
