Jag har sett Oskar Linnros spela en hel del gånger vid det här laget.
Allt från små klubbspelningar till stora festivalscener.
Trots att mina förväntningar varit höga så har Linnros alltid levererat.
Han lyckas alltid förmedla sin energi ut till publiken.
Nästan alltid.
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Men det är något som inte stämmer.
Förväntningarna från publiken är där. Det där förväntansfulla surret när mörkret börjar lägga sig.
Blickarna riktade mot scenen. Jublet när scenen fylls. Skriken när Linnros tar plats.
Öppningslåten ”Bäst” tar sig med nöd och näppe över scenkanten. Rösten. Ljudet. Känslan. Energin. Inget av det infinner sig riktigt. ”Ack Sundbyberg”, denna ljuvliga popkaramell skapar gnistor, det börjar hända saker. ”Genom Eld” som i normala fall sätter fart på publiken skapar bara lite gungningar. Linnros försöker verkligen. Han ger sig inte. ”Hur Dom Än” är kvällens absoluta höjdpunkt. Den sätter sig rakt i bröstet. Den är dränkt i bensin och nitroglycerin. Men ... det kommer liksom alltid ett men ... det stiger inte högre än så. Som en berg- och dalbana i slowmotion.
Det känns som en ganska pliktskyldig kväll på jobbet för Oskar Linnros. Kanske låg ribban för högt. Kanske förväntningarna var för stora.
När några framför mig börjar sjunga Gyllene Tider mellan några låtar förstår jag att det inte bara är jag. Det är något som saknas. De lugnare partierna av setet drunknar i publiksorlet. Musiken tar sig inte ut och in mellan revbenen. Det är synd. Väldigt synd. Avslutande ”Från och med du” blir en vacker nödraket som sätter punkt. Lite för sent tyvärr.