Regissören och huvudmanusförfattaren Jens Östberg har arbetat med "Taelgia" i nio år.
Under sju år drog italienaren Roberto Savianos tv-serie “Gomorra” (2014–2021), en av millenniets bästa, oss in i den napolitanska maffian Camorrans klaustrofobiskt mörka värld. Den italienska gruppen Mokadelics sång “Doomed to Live”, “Dömd att leva”, tonsatte stämningen i norra Neapels betongstadsdelar, förvandlande till dödliga labyrinter och ointagliga fort, hem för hänsynslös narkotika-, vapen- och människohandel.
Jens Östbergs nya tv-serie “Taelgia” har jämförts med den gastkramande tragiska “Gomorra” och överskrider den till och med i sin brutala realism. På samma vis får vi lära känna människor som är fångna i brottslighetens tvångströjor, från vilka de endast kan bli fria genom döden.
I Södertälje söker sig gängbrottslighetens förgiftade tentakler in i alla tänkbara sammanhang, till arbetsplatserna, skolan, idrottshallen, kyrkan och politiken, på ett sätt som aldrig tidigare skådats i Sverige. Enligt polisen består den syrianska maffian av 250 personer som sköter narkotikahandel, prostitution, utpressning och svartspel i en stad med drygt 100 000 invånare.
Butiksägaren Isac (Fikret Çeşmeli) spelar bort sin butik och sin centralt belägna lägenhet till maffian som ordnar ett nytt förfallet boende åt familjen i betongförorten Ronna. Han har en fin familj, dottern Magda (Ranja Jan Barvary) har precis fått börja spela i Taelgia, Södertäljes framgångsrika dambasketlag, och hans son Gabriel (John Hanna) är introvert, men en flitig mekanikerelev.
Marko (Jonay Pineda Skallak) och Gabriel (John Hanna) frågas ut av den syrianska maffian om deras inblandning i ett attentat mot polisen i Södertälje.
I Ronna blir det problem. Gabriel plockas upp av gangstern Marko (Jonay Pineda Skallak) som till synes alltför ung bor i en egen lägenhet när hans föräldrar övergivit honom. Han lever på att sälja narkotika åt maffian och samlar unga killar kring sig i sin lya. I Gabriel ser Marko en vän, men också någon han kan förlita sig på i sitt brottsliga värv.
Under ett polisingripande får en ung aspirerande langare ett par brutna revben. Tumult utbryter i Ronna och kravallpolis kallas in. Upprörd och förödmjukad över situationen bestämmer sig Marko för att hämnas på ”grisarna” och lurar med Gabriel att köra mopeden från vilken han öppna eld mot polishuset i Södertälje med en kalasjnikov som han förvarar åt maffian. En polis såras och nu har sökljuset hamnat på stadens undre värld.
Den gamla Linköpingsboxaren Nurbo Bozan spelar den järnhårde syrianske gangstern Jackie i den nya tv-serien "Taelgia".
Marko är en av Baloos (Tanki Mosa) hejdukar och han känner ömt för grabben som han tagit hand om ända sedan denne var en liten pojke. Baloo får i uppdrag att ta reda på om det är Marko som ställt till problemen med polisen och med sig får han Jackie (spelas excellent av den gamle Linköpingsboxaren Nurbo Bozan, hans kalla hårdhet är verklighetstrogen, här finns inte ett spår av exempelvis Al Pacinos överdrifter), som nyligen avtjänat ett långt fängelsestraff. Jackie har sina egna ambitioner i Södertälje och från “kåken” har han med en biffig och vältatuerad “svenne” till “gorilla” som han talar teckenspråk med så att ingen annan ska förstå. Jackie visar sig inte dra sig för något och befinner sig snart på kollisionskurs med maffians ledare.
En av poliserna som är inblandad i situationen i Ronna är Sibel (Sara Shirpley), en relativt nyutexaminerad polis från en syriansk familj i en städad del av Södertälje. Hennes familj och kyrkan är oroliga för hennes yrkesval som stadens första syrianska polis och bland många syrianer är hon betraktad som en förrädare. Samtidigt blir hon varnad av kollegor för att polisledningen endast kommer att utnyttja henne för att hon kan kulturen och språket.
Sara Shirpey spelar polisen Sibel i "Taelgia".
Södertälje var en gång som många andra större svenska städer. De värsta ordningsstörningar var fylla och raggarbråk på 70- och 80-talet, men genom den omfattande syrianska invandringen (Södertälje är den största enklaven för gruppen i hela Europa) sedan 1990-talet förändrades brottsligheten till en maffia- eller klanliknande struktur som först yttrade sig genom sönderslagna polisbilar, bråk vid ingripanden och hot mot tjänstemän. Redan 2005 besköts polishuset med automatvapen och sedan började gängrelaterade mord och vartefter har också lokalpolitiken och kommunförvaltningen börjat korrumperas.
Kriminologer som Jerzy Sarnecki och Manne Gerell har pekat på att den stora invandringen i kombination med 90-talskrisen lade grund till det våld vi ser i dag. Då etablerades grogrunden för gängkriminaliteten genom narkotika- och vapenhandel till Sverige och därtill har den sociala situationen försämrats när invandrare flyttat in i förfallande miljonprogramsområden medan segregationen har ökat och klassresorna slutat avgå.
Allt det här skildras “Taeliga”. I en stark scen försöker en av Gabriels lärare, en äldre jugoslavisk invandrare, få eleverna att förstå att deras lojalitet måste vara mot staten och det svenska samhället, men han avfärdas med skratt och himlande ögon. Ett förlorat territorium mitt i konungariket Sverige.
“Taelgia” är befriande realistisk, alla tendenser till politiskt korrekta pekpinnar och mjuka kanter som vi möter i exempelvis Cilla Jackerts “Tunna blå linjen” (2021-) har här suddats ut. Petrus Sjöviks handhållna och bitvis klaustrofobiskt närgångna foto och Andreas Tengblads suggestiva inneslutande musik för tankarna till just “Gomorra” och precis som i Savianos serie känner vi för och förstår varje karaktär, även om vi inte kan finna oss i det de gör. Alla är de på sin egen väg mot undergången, helt enligt den klassiska tragedins ordning. "Taeliga” kommer givet också att betraktas som en svensk klassiker med tiden.
Framför allt är serien den mest sanna och viktigaste berättelsen om dagens Sverige där polisen nu räknar upp till 30 000 gängkriminella (en hel armé, fler än vad det finns konstaplar i landet), med tusen nyrekryter om året, som slåss om narkotikamarknaden. Vi har fått kravaller av det slag vi tidigare sett i franska förorter och gängkrig som förs med barnsoldater, ett våld som får hus att flyga i luften i både Linköping och Norrköping, som leder till beställningsmord på 13-åringar och att människor inte ens längre kan gå till kvarterspizzerian i bruksorten Sandviken utan att riskera att hamna i skottelden mellan kriminella. Därtill är Sverige i dag ett betydligt fattigare samhälle än våra grannländer Norge och Danmark som dessutom fördelar sitt välstånd på ett mycket mer jämlikt vis.
Trenden går åt fel håll för riket och vem kan ärligt säga att det var ett sådant samhälle vi ville skapa?