Komedi
Titel: Tack för senast
Visas på: Bio (Viaplay-premiär 26 december)
I rollerna: Lisa Carlehed, Oscar Töringe, Liv Mjönes
Regi: Moa Gammel
Speltid: 90 min
Betyg: 3
"Tack för senast" utnyttjar nyårsafton som perfekt inledning på en berättelse om det plågsamma sökandet efter kärlek. En högtid med orimliga förväntningar på förändring som tenderar att sluta i antiklimax. Det är logiskt att Klara (Lisa Carlehed från fjolårets stora julfilm "Utvandrarna") träffar den gifte Daniel (Oscar Töringe) just på en nyårsfest. Där presenteras också resten av kompisgänget runt 30-strecket: det lesbiska värdparet bestående av ett kontrollfreak och en alkis, det dysfunktionella heteroparet som utgörs av en självutplånande feministman och en bitchig fru, den mysige indiekillen med kalaskula och katt – och så en mystisk norrlänning som flirtar med Klara när hon är på väg hem efter att ha fått hjärtat krossat.
Som titeln illustrerar är "Tack för senast" skildrad genom olika fester i nio olika kapitel: midsommar, bröllop, namngivningsceremoni och så vidare. Åren går mellan festerna och förhållanden förändras, går sönder och börjar om. Allt medan Klara fortsätter att vara singel och hoppas på en man som aldrig kommer att lämna sin fru. Varför förtjänar inte hon kärlek? undrar hon. Kanske hoppas faktiskt alla i filmen på lite för mycket utdelning från kärleken – eller för lite – men det finns likväl en genuin värme i allas brist på perfektion.
Klaras av-och-på-relation till en man som lovar att lämna sin hustru är förstås dödsdömd. Problematiken är bekant från liknande filmer. Det stundtals klichéartade går dock att överse tack vare en charmig och sorgfri humor. Det är rätt gött, kanske ren skadeglädje, att hänga med de omogna svennarna i "Tack för senast". Trots att de är relativt ytligt skrivna rollfigurer lyckas ensemblen göra dem till människor av kött och blod.
Filmen är inspirerad av 90-talets romcoms (närmast till hands är "Fyra bröllop och en begravning") — och regissören Moa Gammel gör ett slags svensk remix med den tidens inhemska indiehits på soundtracket. Det är nostalgiskt och ibland lite förutsägbart men det spelar inte så stor roll. Det är helt okej att ingen ny mark bryts. Filmen är en bitterljuv tonträff målad med ljusa färger som känns trösterik i en annars mörk tid.