Roman
Lotta Lundberg
Båten
Natur & Kultur
Ska man gå efter stereotyperna så borde jag som man inte vara särskilt intresserad av att läsa en pratig bok om sex kvinnor som korsar Atlanten. Men jag läser med intresse och rycks med av deras äventyrliga resa från Kapstaden till Brasilien. Kanske är det Lotta Lundbergs förträffliga berättarkonsts förtjänst?
Det blir till en blandning av själva prestationen och upplevelsen där jag kan tycka mig vara med på färden. Fascinationen över havets väldighet, lyckan i att simma med valhajar och att utmana sig själv till det yttersta. Livet får ett annat perspektiv när horisonten blir oändlig. Båtar kan Lundberg dessutom ordentligt.
Men också själva besättningen, alla utom en över 50 år, alla med sina speciella skäl till att vara ombord, skapar intresse. Den hårdföra skepparen, som bara låter sig tilltalas med sitt indiska nom de guerre "Parvani", förblir den mest undflyende. Vem är hon? Vad driver henne att gång på gång mönstra nytt manskap (förlåt, kvinnoskap?) och korsa havet med enbart kvinnor? Feminism? Äventyr? Livsleda?
Lundberg låter besättningen (alla utom den mystiska "Parvani") prata på och fundera fritt, ibland måste man faktiskt tänka efter vem som egentligen för ordet. Men vartefter mejslar romanfigurerna ut sig när de nagelfar tillvaron i allmänhet och feminismen i synnerhet. Systerskapet blir ibland till en tunn fernissa när prövningarna hårdnar både utifrån och inifrån. Är kvinnor kanske bara människor de också?