Essä/Biografi
Simon Sorgenfrei
Näktergalen
Ellerströms förlag
När en författare har varit död i ett par hundra år och intresset dött av så pass att ingen efterfrågan längre finns på nya uttömmande biografier eller kommenterade upplagor av hens samlade verk återstår endast de personliga småskrifterna. Man kan kalla dem vänböcker till vänner som skribenterna aldrig har träffat. Simon Sorgenfreis bok "Näktergalen" om gamla gymnasieförälskelsen Erik Johan Stagnelius – ni vet Sveriges olyckligaste poet alla kategorier, död blott 29 år gammal 1823 – är just en sådan bok.
Småskrifter om Stagnelius saknas inte, men Sorgenfreis bok sticker ut med sitt melankoliska och intima anslag, och med sin sympatiska och inkännande analys. Stagnelius liv och verk är tröskat och jag misstänker att gymnasisterna som kärar ned sig i honom blir färre, men Sorgenfrei får med sin bok poeten att kännas attraktiv igen. Huvudspåret är Stagnelius hemlängtan. Hans längtan till Öland som plågade honom i Lund, Uppsala och Stockholm, men även den hem till Gud. Men också "tänk om"-spåret är viktigt; tänk om Stagnelius hamnat i kretsen kring Atterbom och romantikerna, om den ensamme outsidern hittat gemenskap och kommit upp sig i smöret.
"Näktergalen" är en bok för alla som en het sommardag har färdats på smala grusvägar för att se ett stenröse som en gång var huset där ens favoritförfattare föddes. Men det är också en bok till alla i exil vars axlar sjunker som djupast när de får sätta foten i hembygden.