Konst
ADa-gruppen
Thomas Edetun och Stefan Teleman
Galleri Kameleont
Utställningen pågår till 7 oktober.
De idérika och briljanta konstnärerna Thomas Edetun och Stefan Teleman framträder ödmjukt i rollen som tekniker.
Utställningen tolkar jag som ett postdadaistiskt konceptkonstverk. Fiktionen som ett mäktigt kraftfält. Underrubriken har den ståtliga lydelsen ”ADa Göta Konst Internationell och Herrmann Museum Essen, proudly present die ADa Gruppe.”
På en vägg kan vi se foton på musiechef Herrmann Krupp (Sic!) och konstteoretiker Dr. Renate Kohle. Bara namnen! Krupp-fabrikerna var minsann inte sena med att förse Hitlers arméer med kanoner och vapen. Textdokument styrker proveniensen, äktheten.
Här finns ”konstverk” i efemära material som pappkartonger, utskurna fanérbitar, trämontage – lite improviserat gjorda. Verkshöjden lämnar en del att önska, men vad gör det? ADa-gruppen antas vara oppositionell och kritisk mot allt kommersiellt geschäft. Anarkistisk och allmänt busig. Ordvitsar. ADa kan också uttolkas ”Anti-Dada”.
På ett podium ståtar ett suveränt fynd: ”originalskissen” till Marcel Duchamps ”Fontän”. En lite valhänt formad pissoar i vitt gips. Snacka om antikvitetsvärde för den hugade. Underminering! Lite längre bort kan vi avnjuta ett verk med titeln ”ADA-spade”. Svart padelrack med ett rött citationstecken! Mycket elegant!
Sällan blir man på så gott humör av en utställning. Det här är verkligen roligt och spirituellt, kritiskt skarpt, begåvat och konsekvent genomfört. Satiren förstärks med att dagens Hitler, Putler Putin, får tjänstgöra som liten, flitig städrobot på golvet.
I sin nya bok ”Koryféerna” gestaltar Lena Andersson fiktivt hur mordet på Olof Palme och maktspelet före och efter kan ha gått till. Hennes tes är att fiktionen är ett vassare sätt att komma närmare ”sanningen” än torra, dokumentära fakta.
På kanske samma sätt förhåller sig konstnärerna Edetun och Teleman till dagens och konsthistoriens alla -ismer och kategorier. Den kritiskt-satiriska leklusten är extra viktig att hålla vid liv i dagens samtidspolitiska verkligheter. Diktaturer har alltid avskytt humorn och den kätterska karnevalen.
Vladimir Lenin bodde 1916 mittemot dadaisternas Café Voltaire i Zürich. Han måste ha tyckt att de var vettvillingar. Men deras aktioner uppstod som en protest mot första världskrigets vansinne.
Hurra för östgötska neodadaister!