Audre Lordes klassiska diktsamling "Den svarta enhörningen".
Böcker
Audre Lorde
“Den svarta enhörningen”, “Våra döda bakom oss”
Översättning: Athena Farrokhzad
Ellerströms
I datorålderns tidevarv diktade amerikanskan Audre Lorde om skillnadens illusion, den binära föreställningen förvillelse, övertygad om att åtskillnaden mellan kvinna och man, svart och vit, sjuk och frisk alltid är förenklad och överdriven.
Hennes texter handlade om ras, klass, åldrande, sexualitet, sjukdom och handikapp. De senare ämnena blev vartefter allt viktigare för Lorde, själv var hon svårt synskadad, i praktiken blind, men lyckades ändå redan som fyraåring lära sig läsa och skriva och till slut fick hon utkämpa en plågsam kamp mot den dödliga bröstcancern.
Litterärt sett behövde Lorde skriva fram det kvinnliga jaget för att belysa samhällets våld och orättvisor, men det handlade inte om att inrätta sig i en bestämd föreställning om “kvinnan”, utan att se hennes mångsidiga och motstridiga sammansättning och skiftande erfarenhet, det som i dag så populärt kallas “intersektionalitet”.
Själv intresserade hon sig särskild för det kvinnliga livet sett ur perspektiven ras och sexualitet. Som kvinnlig, svart och lesbisk poet fick hon uppleva känslan av att helt ignoreras och osynliggöras under 1960-, 70- och 80-talet. Få fattiga och svarta kvinnor skrev dikter och de som gjorde det lades åt sidan av förlagen och de litterära tidskrifterna. Inte minst valdes svarta kvinnors poesi bort av förlagen och de litterära tidskrifterna betraktades dem för “främmande” för att kunna förstås av vita läsare. Till slut tröttnade Lorde och 1980 grundade hon tillsammans med andra författare Kitchen Table: Woman of Color Press, USA:s första förlag för svarta kvinnor.
För Lorde var sexualiteten nyckeln till kvinnans frigörelse, det var den som undertryckts och präglats av skam av patriarkatet. Att känna sig trygg och lycklig i sin lust var enligt henne nyckeln till att kunna känna glädje i livet, att få älska andra eller bara göra vardagliga ting som att trivas på sitt arbete eller njuta av en god bok. Hon själv gifte sig och skaffade barn med en man under 60-talet, men de gick skilda vägar 1970 och sedan dess levde Lorde som öppet homosexuell. Lesbiska erfarenheter och erotiska möten och relationer mellan kvinnor är också återkommande ämnen i hennes dikter.
Lorde kom samtidigt på kant med sin samtids (vita) feminister därför att de omedvetet eller medvetet var rasistiska. Dessa intellektuella strider gjorde henne till en outsider i samtidens kvinnorörelse. Framför allt vände hon sig just mot föreställningen om en enhetlig kvinnlighet, den gick för henne hand i hand med patriarkatets strävan att underordna alla kvinnor genom att framför allt osynliggöra de som var svarta, äldre, arbetare eller tillhörande sexuella minoriteter. I stället ville hon att den feministiska rörelsen skulle bli medveten om kvinnlig mångfald och på så vis blir starkare i sin kamp att frigöra alla kvinnor. De vita feministerna ignorerade sin hudfärgs privilegium i en rasistisk värld, den som dominerades av vita heterosexuella manliga kapitalister som definierade alla andra som “de andra”, avvikande, underlägsna eller helt enkelt bara “ofullständiga” och “sämre”.
Lorde förordade därför det hon kallade “womanism”, en bredare feminism som tillät alla kvinnor att omfamna sin kvinnlighet och samtidigt inte var besatt av motsättningen mellan kvinnan och mannen. För henne var det en av den västerländska kulturens onda åkommor att ständigt vilja utplåna skillnader genom att ignorera, appropriera eller helt utplåna det avvikande som uppfattades underlägset och ovärdigt. Kolonialismen, slaveriet och Förintelsen var extrema uttryck för ett latent institutionaliserat våld i västerländska samhällen.
I det USA Lorde själv levde uppfattade hon att den givna normen för människan var vit, smal, manlig, ung, heterosexuell, kristen och förmögen. Hon kritiserade därför feminismen oförmåga att göra sig kvitt kapitalismens vanföreställningar om att vi genom livet måste lära oss att acceptera missnöje och vantrivsel som en del av att vara samhällsvarelse, att godta en fix idé om att vi aldrig riktigt duger som vi är. Det handlar om att det kapitalistiska samhället får oss att tro att allt kan graderas, allt ska delas in i det som är “bättre” och “sämre” i ständigt hierarkiskt konkurrenstänkande i stället för att vi lär oss att uppskatta det mångsidig och komplimenterande i våra olikheter.
I Lordes poesi återkommer därför en kollektiv identitet av en mångfald av jämlika röster och perspektiv. Även när det kommer till det individuella jaget är hon medveten om hur våra olika erfarenheter formar våra personligheter som skiftande och motstridiga, de utgör en mångsidig enhet. Av det skälet ville hon att varje person skulle bejaka det som gjorde den unik och inte eftersträva konformitet med andra. Vi måste lära känna oss själva och inte låta andra berätta för oss vilka vi är. På så vis kan vi också se det värdefulla och unika i varandra.
I diktsamlingen “Den svarta enhörningen” (1979), som nu översatts av den svenska poeten Athena Farrokhzad, formar Lorde en svart kvinnlig identitet. Hon låter svarta amerikanska kvinnors erfarenheter av våld och förtryck i sitt eget samhälle möta äldre afrikansk historia och mytologi. Effektfullt flätas en tråd mellan ett både faktiskt och mytiskt förflutet och en samtid av polisbrutalitet och dödlig diskriminering.
Vi lär känna ashantidrottningen Yaa Asantewaa som 1904 ledde sina styrkor till seger mot det brittiska imperiet i det som är dagens Ghana. Lorde vänder sig också till det västafrikanska kungariket Dahomey (i nuvarande Benin) vars kvinnliga krigarkast höll fransmännen borta från att kolonisera landet ända fram till 1900-talets början. Här snackar vi “women´s empowerment”, utöver amasonerna utforskar Lorde framför allt Dahomeys religiösa myter med skapelse-, fertilitets och krigsgudinnor.
Vi möter de många hundra gudinnors och gudars moder, Yemaya, ur vars bröst de livsbringande floderna bryter fram. Hennes yngsta son Eshu är en nyckfull budbärare mellan gudar och människor, för dessa kan inte förstå varandra språk utan är beroende av denne poets lekfulla berättelser om tillvaron. Vi får ta del av föreställningen om “fa”, varje människas personliga öde inflätad i en sammansatt och mångfacetterad metafysisk verklighetsuppfattning. Mawulisa är de oskiljaktiga tvillingarna som skapar universum, de utgör ett gränsöverskridande helt mellan manligt och kvinnligt, väst och öst, natt och dag, måne och sol.
Några år senare kom samlingen “Våra döda bakom oss” (1986) där Lorde låter oss möta kvinnor från hela världen som blir hennes allierade och älskarinnor. Det är en diktsamling om våld och förtryck, där sorgen över historiens offer inte desillusionerar utan inger styrka för fortsatt kamp i en utopisk fantasi som ser öppningarna och möjligheterna för framtiden. Nu vänder hon sig särskilt mot södra Afrika och diktar om krigsgudinnan och den faktiska ledaren Mmanthatisis som med sin starka armé med framgång stred för Tlowa-folkets överlevnad i dagens Lesotho under mfecane ("utplånandet", den period av krig och massemigration som kostade miljontals människor livet under första halvan av 1800-talet till följd av zulufolkets våldsamma expansion i regionen.
Svart, lesbisk, mor, krigare och poet. I sina dikter tog Audre Lorde strid på tidens orättvisor.
Som poet ligger Lordes styrka i hur hon tekniskt skickligt lyckas bemästra sin vrede över ensamheten, rasismen och orättvisan i ett både ömt och kraftfullt uttryck. Kvinnorna i Lordes dikter bär både automatvapen och barn på sina axlar och är kärlekens krigare. Hennes strävan var att hennes poesi skulle utgöra en konsert av distinkta kvinnliga röster inom henne. Det mångfaldiga jaget reflekteras sig textens mångfald och mångsidighet.
I hennes dikter pulserar en revolutionär och utopisk styrka, socialismen är hennes framtid. Hon kom att bli en viktig föregångare för tredje vågens feminism under 90-talet med hennes blick för kvinnors situation skiljer sig åt beroende på regionala, nationella och kulturella skillnader. Feminismen tenderar enligt henne att förlita sig på en västerländsk vision om frihet och jämlikhet i stället för att se potentialen i hur afrikansk och asiatisk kvinnokamp skulle kunna leda till nya former av mer inkluderande och kreativa gemenskaper befriade från kapitalismens och klassamhällets orättvisor.
För svart feminism har Lordes ord och tankar förstås varit betydande, just hennes tanke om att älska sin egen särpräglade identitet, att också det personliga alltid är politiskt. Lorde såg också en möjlig väg för svarta kvinnor och män att tillsammans skulle lämna sina interna stridigheter bakom sig och med enad front bekämpa rasismen.
Det säger sig själv vilket värde Audre Lordes dikter har för oss i dag. Inte bara gör hon ett insiktsfullt konstnärligt förarbete för det som numera kallas intersektionell feminism, hennes visshet om kvinnors olikheter, vi kan också lätt se hur samma rasism som drabbade henne och andra svarta då fortsätter att plåga människor även i dag (inte minst polisvåldet). En annan mycket stor behållning ligger i hennes poetiska gestaltning av afrikansk historia och kultur, något som vi i vår del av världen inte är särskilt bortskämda med.