SON bjöd på "musikaliska evighetsvågor" på fredags- och lördagskvällen.
Konsert
DON QUIXOTE
Betyg: 4.
Norrköpings Symfoniorkester.
Solist: Andreas Brantelid, cello.
Dirigent: Maxime Pascal.
Crusellhallen 22/4, De Geerhallen 23/4.
Richard Strauss är den symfoniska diktens store mästare, att med toner skildra ett skeende. De flesta skrevs i slutet av 1800-talet och efter det var det främst opera som gällde för denne tyske senromantiker.
Konsertens två huvudnummer, de symfoniska dikterna ”Todund verklärung” samt ”Don Quixote”, har många likheter, men ändå fler särdrag. Man kan se en utveckling mot en större frihet i förhållande till tonaliteten där den senare musiken är lite kärvare i tilltalet. Suverän cellosolist var Andreas Brantelid, en skarp berättare i samtal med och mot orkestern.
Cellisten Andreas Brantelid var "suverän", tycker Michael Bruze.
Dirigenten Maxime Pascal framhöll verkens färgsättning, de harmoniska skiftningarna och omsorg om de svällande musikhusen. Med sin egensinniga slagteknik, där han främst dirigerar direkta känslor, lyckades han locka fram det bästa hos musikerna och skapa musikaliska evighetsvågor.
"Dirigenten Maxime Pascal framhöll verkens färgsättning, de harmoniska skiftningarna och omsorg om de svällande musikhusen", skriver vår recensent Michael Bruze.
Strauss musik rymmer även en hel del lekfullhet och humor. Ibland när han låter som mest gravallvarlig bryter han mönstret med en kontrasterande trudelutt och säger: nä, jag skojade bara!
Även i Sofia Gubajdulinas fascinerande ”Sagopoem” finns det ett tydligt narrativt stråk i det annorlunda ljudlandskapet. Musiken är naken och skör och vi får följa med på en vandring genom magiska rymder där allt kan hända.