Ny bok
Sune Axelsson
Det kort sagda i haikuform
Akfeo förlag
Haiku fick en given plats i svensk diktning med Tomas Tranströmers poesi. Det som fascinerar med denna japanska diktform är förmågan att med ett minimum av ord skapa ett maximalt innehåll. Det är detta som Linköpingsförfattaren och poeten Sune Axelsson uppnår med sin nyutkomna bok ”Det kort sagda”. En del av dessa dikter har tidigare varit publicerade, mycket är nytt material. Här möter läsaren det klassiska innehållet i en haikudikt. Sune Axelsson rör sig ofta mellan årstiderna som ramen för dikten för att därmed ange en känslomässig ton:
"Jag såg något sorgset
i hennes blå ögon. Som
när höstlöv faller"
Många av dikterna innehåller ett eftertänksamt motsatsförhållande:
"Att falla kan bli
slutet. Men också början
på något helt nytt"
Sune Axelsson dikter bär något underfundigt med sig vilket gör att slutet på dikten tar med läsaren till en oväntad och lite överraskande vinkling:
"Gruskornen inom
mig finns där för att tanken
inte ska halka"
Ibland övergår det underfundiga till en lätt cynism och inte sällan med en antydan om åldrande och död:
"Jag är som ett rö
som lojt vaggar i vinden
och rimmar på att dö"
Mest uppskattar jag de haikudikter hos Sune Axelsson där ett ögonblick beskrivs med ord som transformerar det sedda och iakttagna till en känsla och lämnar efter sig en upplevelse av hur det stora och ibland onämnbara ryms i det lilla och enkla:
"Fläckvis vit snö med
tunna moln. Dagen vilar
i stillheten väntan"
Dessa magiska ögonblick har ofta en nära anknytning till naturen, skogen och vattnet:
"Mossa, myrvatten
tystnaden, termoskaffe
spovens böjda näbb"
Mer behövs inte för att de tre raderna ska öppna ett kosmos av förnimmelser och associationer. Det finns också ett starkt relationellt tema i Sune Axelssons diktning:
"Du har min nyckel
sa hon med ett leende
och lät sig öppnas"
Det finns ett rikhaltigt material i denna bok. Närmare 300 dikter som bör läsas eftertänksamhet och återkommande. Inte en bok att hasta sig igenom. Dikterna skiljer i karaktär. Ibland får poesin ge vika för en form av aforismer som något kan störa rytmen. Men fort återvänder författaren till haikuns lika stillsamma som storslagna värld:
"Ser ön i sundet
samla mod för sin resa
Vart är vi på väg?"