Landshövding Carl Fredrik Graf var värd. Den stora salongen på Linköpings slott var välfylld. Men det blev en ändå en intim kammarmusikalisk karaktär på programmet.
Beethoven är en portalfigur i stråkkvartettens värld. Här hördes en av hans sjätte (op 18). Tolkningen var distinkt med en intensiv start. Tonsättarens temperament uttrycktes med kontrastrikt och dynamiskt spel. Särskilt fin var den spröda och känsliga andra satsen.
Fjärde delen ”La Malinconia” är märklig musik där växlingar mellan vemod och energiska utbrott förmedlades med imponerande nerv och precision.
Det blev också nyskriven musik tillägnad denna kvartett av Olli Mustonen. Denna hans första stråkkvartett var djärv och expressiv. Stilmässigt fanns det drag från flera epoker. Det kärva tonläget och de drivande rytmerna kunde erinra om Bartok. Det stränga allvaret i en ganska tonal Grave sats påminde mig om Schubert.
Men det blev ändå en sammanhållen och egen musik. Väl komponerat, och tolkat med stort engagemang och ett kraftfullt spel.
Andra avdelningen tillägnades Brahms och hans andra stråkvartett. Detta är stort upplagd musik med långa linjer. De fyra stämmorna vandrar en självständig väg men hela tiden i en väl avvägd balans. Kanske blir Brahms lie för perfekt ibland. Musiken sticker sällan ut och det är inte sårbart och smärtsamt som hos de tidiga romantikerna.
Men det blev ändå en mycket njutbar upplevelse med ett mjukt böljande och nyanserat framförande.