Tito Pencheff spelar butikskontrollanten Billy i "Snattaren".
Teater
Snattaren
av Alejandro Leiva Wenger
Regi och musik: Martin Rosengardten
Scenografi och kostym: Marika Åkerblom
Skådespelare: Erica Karlefjärd Green, Elle Kari Bergenrud, Anja Rajic, Tito Pencheff
Spelas på Ung scen öst i Linköping 9 mars-11 april, på Teater Bråddgatan 34 i Norrköping 22 april-2 juni
Vi får möta en svekets hjärtskärande urscen. Ines är på väg till bästisen Alice födelsedagskalas. Egentligen har hon ingen lust att vara bästis längre, Alice är så barnslig och Ines vill vara stor nu. På vägen träffar hon de populära, coola klasskompisarna Freja och Vega som frågar om hon inte vill hänga med dem i stället. Ines är inte svårbedd. Tillsammans skrattar hon och hennes nya vänner åt den barnsliga Alice. Och Alice får sitta ensam på sin födelsedag.
Men egentligen börjar det med att Ines, i Erica Karlefjärds Greens truliga gestaltning, står ensam i ett anonymt kontorsrum bakom butiken, stel som en pinne. En bild av utsatthet och rädsla. När hon skulle gå ut genom Coops kassa pep larmet. Butikskontrollanten Billy var snabb att ta fast henne. Nu är det dags för förhör, och Billy hittar en hel låda Snickers i Ines ryggsäck. Bevisen verkar överväldigande.
Butikskontrollanten Billy (Tito Pencheff) tar snattaren Ines (Erica Karlefjärd Green) på bar gärning.
Ines försöker slingra sig. Först är chokladbitarna en födelsedagspresent, sedan har hon blivit tvingad. Den hemska, okända Kajsa Söder skickar SMS, förklarar hon, och tvingar Ines och hennes nya kompisar att göra olika förbjudna saker. Annars hotar Kajsa att bränna upp Frejas hund, som hon har kidnappat. Låter som rena rövarhistorien, men Billy börjar faktiskt tro på Ines. Hon berättar mer och mer, i förbifarten utvecklas hela relationsdramat, och Billy blir alltmer engagerad. Vilken deckargåta! Han ska hjälpa Ines att avslöja vem som döljer sig bakom pseudonymen Kajsa Söder.
Billy (Tito Pencheff) skäller ut snattaren Ines (Erica Karlefjärd Green).
Den vardagsnära berättelsen ligger tätt inpå barnens verklighet, bara lite stiliserad och kondenserad. Liknande ödesdramer pågår i var mellanstadieklass. Att skådespelarna är vuxna är inget hinder för identifikationen. Ett slängigare kroppsspråk, ett barnsligare tonfall, sedan är barngestalten självklar där på scenen. Och det hjälper förstås att skådespelarna är någorlunda unga själva.
Att skådespelarna är vuxna utgör inget hinder för identifikationen.
Som i alla bra deckare kommer så ett överraskande slut som ställer saker och ting på ända. Ingenting är vad det synes vara. Ändå var lögnen nästan sann.