Betyg: 4
Let’s spend the night together: Donika Nimani, Moneybrother, Hurula, Weeping Willows, Veronica Maggio, Stångebro, Linköping
Lördag 19 augusti
Kvällen börjar i eftermiddagssolen med Norrköpingstjejen Donika Nimani, rör sig via Moneybrother och Hurula till vad som får ses som huvudakterna: Weeping Willows och Veronica Maggio. Likheterna är stora mellan de olika akterna, men också skillnaderna. Musikstilsmässigt knyter samtliga artister an till den tradition som stavas svensk pop. Donika Nimani balanserar i sitt sångsätt mellan just Maggio och Linnea Henriksson, med lite elektrifierade toner som tillägg. Moneybrother rör sig mellan den gitarrbaserade trubadursången och lite upptempo med något engelskt sånginslag. Hurula intensivsjunger sina texter med en röst som drar tankarna till Niklas Hillbom i Jumper. Magnus Carlsson i Weeping Willows har på sätt och vis samma sångteknik när han trycker fram sina strofer, även om Weeping Willows stilmässigt skiljer sig mest från övriga artister denna kväll. Uppbackade av saxofon, trumpet och extra keyboard bjuder Weeping Willows på sina släpigt ackompanjerande sånger med mycket hjärta. Veronica Maggio är naturligtvis Veronica Maggio. Med sin ljusa, lite tunna röst och de där sångerna som i det närmaste skapat det svenska popsoundet.
Kontrasterna ligger i utspel och egenstilar. Moneybrother kan inte sluta att prata i sina sarkastiskt roliga mellansnack, avslutar varannan sång med ett galet glädjehopp och smådansar baklänges från mikrofonen. Hurula undviker att tala så långt det går, rör sig med ackordsstinna stora kliv fram och tillbaka över scenen, och bjussar samtidigt på kvällens coolaste kompband. Magnus Carlsson struttdansar med sig själv, är lätt tillbakadragen i sina prat och ägnar en inte oansenlig del av sin uppmärksamhet åt den ros han fått från någon i publiken. Veronica Maggio är också ganska tystlåten mellan sångerna, går fram och tillbaka på scenen och rör sig typiskt med en arm över huvudet och dess rörelse förbi ansiktet.
Jag blir nyfiken på Donikas fortsatta karriär, smittas av Moneybrothers entusiasm, förförs av Hurulas effektiva sånger, låter hjärtat känna in Weeping Willows, och slås av Maggios professionalitet. Och ganska självklart är det de två sistnämnda som är kvällens prinsar och prinsessa, när underbart blandas med lite kyliga augustivindar och tolvslaget oåterkalleligt avslutar kvällen.