Annelie Sylvan debuterar med romanen Tid för Lisbeth på Norstedts förlag.
Man tror att man känner en människa. Och så visar det sig att man haft fel hela tiden.
I den här välskrivna romanen om en på ytan oväntad skilsmässa och dess konsekvenser tar Linköpings färskaste författardebutant Annelie Sylvan med läsaren på en flerbottnad resa. Titeln håller vad den lovar: i centrum för berättelsen är Lisbeth, hon som alltid offrat sig själv för andra som vore de gudar och hon ingenting värd. Att lämna är svårt men att bli lämnad är outhärdligt. För Lisbeth bröt ursinnet löst. Kunde det verkligen vara så att Pär aldrig hade älskat henne? Var deras 40-åriga familjehistoria – ’40 år av teater´ som hon senare säger till skepparen – helt i onödan?
’Om jag ska vara helt ärlig, Lisbeth… Jag älskar dig inte. Kanske har jag aldrig älskat dig.’
När maken Pär en morgon iskallt deklarerar sitt korta känsloinnehåll för Lisbeth, som just fixat helgfrukosten, rasar allt. Han hade träffat en mycket yngre Petra som gjorde honom levande. Lisbeth som litat på äktenskapets livslånga bärkraft; man tar sig igenom det svåra och kämpar tillsammans, även om det är tyst. Hon som hade arbetat deltid hela sitt liv på ett jobb där hon kanske inte trivdes men som var bra för helheten. När möjligheten att gå i pension i förtid erbjöds tog hon den, för det gemensamma bästa. Pensionen blev därefter: lägsta möjliga. Nu var hon med egna ord ’kastad på avskrädet’. Att det tog honom fyrtio år att lämna henne var inte ’särskilt omtänksamt’.
Nu får Lisbeth förutom tid för sig själv dessutom läsarens totala uppmärksamhet genom nästan 400 sidor underhållande text. Lättläst på ett skönt sätt utan att det blir ytligt och intetsägande. Hon är den drygt 60-åriga kvinnan som gjort allting rätt, som inte krävt något och dessutom fullständigt försakat minsta lilla vink att kalibrera med magkänslan. Med makens smak i fokus har hon till och med dyrköpt tagit hand om sitt utseende, för att behaga. Hans vänner hade blivit hennes. Relationen till hans ursprungsfamilj hade Lisbeth regisserat så bra att det faktiskt såg ut som att Pär hade en jättebra relation till dem.
Nu ska Lisbeth lära sig att varje människa har rätt till sin egen tolkning, det finns definitivt en jag-position att inta och hon börjar smärtsamt leta. Vi får följa månaderna framåt. Vad gör man när ett långt liv just gått sönder? Hon köper en 26 år gammal Volvo med trasig AC. Och i den brummas det på till det lilla samhället Stensjön, utanför hemstaden Linköping, mot Småland.
Utan att ha sett det röda lilla torpet med skogen inpå hade hon för nästan hela sin ekonomi slagit till. ’Köpa först och titta sen’. Så skulle Pär aldrig göra, men så gjorde Lisbeth! 350 000 kr för ett eget krypin tillräckligt långt bort ifrån det gamla livet. På en plats utan rottrådar och anknytning. Ett torp utan vatten, toa och dusch. Det enda hon har med sig är en lämnad version av sig själv. Inga möbler eller andra ägodelar, här kunde hon skrika och gråta i fred. I det här torpet skulle hon födas på nytt. Och lika klyschigt som nödvändigt: Lära känna sig själv.
’Jag vet inte vem jag är när jag inte behöver ta hänsyn till andra. Det är det jag försöker utforska. Hela mitt liv har varit en enda lång förnekelse av mig själv för att inte skapa konflikter.’
Hon hade tänkt ha så lite kontakt som möjligt med andra. Något som blir lättare tänkt än gjort. Mellan ursinnighet, ilska, tårar, förvirring och total uppgivenhet får vi följa en lämnad kvinnas ögonöppnande möten med nya människor, men framför allt med sig själv. Hennes livsöde filtreras genom andra människors livsöden i den lilla kyrkbyn, lite som att livet vill ge henne möjligheten att läka i nya relationer och betrakta livet genom andras kamper. Hon går till och med på kyrkans filmkvällar och träffar syföreningens damer. Fast hon inte alls är kyrklig.
’Du tänker alldeles för mycket på hur andra ser på dig. Bara lev!’ säger Erika, den hemlighetsfulla systern till bonden Bengt som hon köpte torpet av. Erika blir en god vän. Med henne får hon öva på att inte överge sig själv. Erika, om någon, vet vad det kan kosta att stå upp för sig själv, vänta in tiden och samtidigt fortsätta älska sin familj som känner sig sviken.
Andra människor som byn ger henne är den otrogne prästen Anders som hon kallar för Jesus-Casanovan, skepparen Sven som hon till en början motvilligt går promenader med och åldringen Ragnar som är rätt bitter. Tre män som på väldigt olika sätt vässar Lisbeths skärpa och mod att både öppna upp och radikalt bita ifrån. På sina egna villkor. Karaktärerna gestaltas med stringens och gör läsaren nyfiken på fortsättningen.
Allt i byn pågår samtidigt som de två döttrarna markerar och önskar. De vill inte att mamma ska hålla på så där, de vill att hon ska försonas med Pär. När han får en allvarlig sjukdom vill de snabbspola mammas process. ’Pappa har alltid haft svårt att uttrycka sig, han blir tyst när han blir attackerad’. Hon som aldrig skulle bli en dålig mamma! Upplevelsen att döttrarna tar parti för pappa och dömer henne med arga ögon svider djupt.
Att regissera goda relationer, så som de borde vara, den teatern började tidigt i Lisbeths liv, den var nog medfödd. Flashbacks till barndomslandet låter läsaren veta att mamma Sylvia bara var femton när hon fick Lisbeth. Hon lämnade henne till mormor Gerd på Östgötagatan. En välmenande mormor som år efter år kreativt slätar över dotterns ursvek att överge sitt eget barn. När mormor hastigt dör får Lisbeth som 18-åring flytta till en etta med kokvrå i ’ett bortglömt hus i Tannefors’. Hon fortsätter ändå vända sig till mormor lite som andra vänder sig till Gud.
”Tid för Lisbeth” bjuder in en samtid som mer än någonsin behöver prata om uppbrott, förluster och emotionella trauman. Många kan relatera till såriga familjedynamiker som skyndar fram förnuftet i snabbare takt än sorgen klarar. Att lämna och att bli lämnad gör något djupt med en människa samtidigt som självrannsakan och eget ansvar för fortsättningen väntar i nästa steg. Sorgen behöver sörjas, livet måste navigeras om. Tid blir en viktig faktor!
När Lisbeth till slut får en öppning att hjälpa sin bedragna dotter 80 mil norrut tvekar hon inte en sekund. Hon lämnar sin nyckel till skepparen, sätter sig i Volvon och kör. Jag kan inte låta bli att inbilla mig Taylor Swifts ”Mr. Perfectly Fine” på högsta volym. Så mycket vi fick vara med om på drygt ett år. Allt var oväntat. Inte alla överlevde, men för Lisbeth låg vägen förmodligen öppen.
Lycka till Lisbeth! Hoppas vi ses igen.