Koreografen har utgått från SFI-elever. Deras berättelser har fått bilda grunden i denna experimentella uppsättning.
Här finns ett stort material av röster, av livsöden. Och en förankring i människors vardag och angelägenheter. Men vi möter bara fragment av detta.
Ursäkta oss är ett försök att gestalta en grå verklighet på ett annorlunda sätt. Ett försök att ge liv till något som ofta uppfattas som tristess och missriktade ambitioner.
Men jag hade förväntat mig en scenkonstföreställning, dans och performancekonst.
Vad nu detta istället blir är lite svårt att sätt rätt begrepp på. I inledningen är det lite av konstinstallation. Till en del har det drag av SFI-lektion, men är inte parodi eller komedi. Det lockar mer till eftertanke än till skratt. Det är mest ett möte med fyra gestalter som själva lever i gränslandet av ”svenskhet”, språkträning och anpassning. Personer som trevar sig fram, som berättar om sig själva, som vill kommunicera.
Halsackda vill vrida på verklighetens gränser. Att ifrågasätta konventioner och språk. Orden är något återkommande. Språkets makt, viljan att bli förstådd, att vara med i gemenskapen.
I en sekvens mot slutet går vi in i ett drömtillstånd med ett fint dunkelt ljus. Då först utför aktörerna koreograferade danspartier. Det blir ett avsnitt som håller ihop och väcker stämningar.
Men i övrigt är det som att föreställningen aldrig börjar. Det blir aldrig särskilt intressant eller berörande. Språkträning, javisst det kan jag bjuda på som publik, men det hade nog varit effektivare på en riktig lektion.
Jag saknar dansen. Danskonst verkar ha blivit en bristvara i Sverige.