Sorgesång över det som en gång var Chelsea Hotel

Dokumentär

Titel: Dreaming walls

Visas på: Bio

Medverkande: Bettina Grossman, Merle Lister, Patti Smith

Regi: Amélie van Elmbt, Maya Duverdier

Speltid: 80 min

Betyg: 3

I samband med att gentrifieringens renoveringsraseri drar fram över världens gamla metropoler, och kulturmiljöer till höger och vänster stöps om i samma sorts själlösa fräschör, upplever också nostalgin en renässans. Sorgen över gamla caféer och biografer som går i graven gäller såklart förlusten av dessa platsers speciella atmosfär, men lika mycket deras förmåga att försätta oss i kontakt med historien.

En plats som har överlevt förvånansvärt länge i mer eller mindre oförändrat skick är det legendariska Chelsea Hotel, med dess uppsjö av legender kring sina illustra hyresgäster inom konst och musik. Beläget mitt på ett Manhattan som har gått från bohemiskt ruffigt till ett av världens dyraste områden, har hotellet kunnat fortsätta existera som en tidskapsel från en epok då New York stod i centrum för den alternativa kulturscenen. Fram tills nu vill säga, då hotellet just har återöppnat i ny regi efter en över tio år lång renovering, och de övervintrade bohemerna snart lär ersättas av välbärgade turister.

Dokumentären "Dreaming walls – De sista gästerna på Chelsea Hotel" är inspelad under renoveringen och skildrar de hyresgäster som har stannat kvar in i det längsta, av vilka de flesta har bott där under många decennier. Att de år ut och år in uthärdar oväsendet från den oändliga renoveringen säger något om hur starkt de har kommit att identifiera sig med hotellet, och hur rotlösa de skulle känna sig utan det. Bland dem finns fortfarande konstnärer, fotografer och koreografer, fast flera av dem tycks numera främst leva i sina egna minnens vindlingar och vrår.

Regissörerna Amélie van Elmbt och Maya Duverdier har lyckligtvis valt bort konventionella kändisintervjuer med legendariska hyresgäster, men figurer som Patti Smith och Dylan Thomas skymtar ändå förbi i form av korta arkivklipp och ljudinspelningar, som spöken från det förgångna. Filmens nostalgiska världsåskådning kommer ändå inte främst till uttryck genom skildringen av ett mytomspunnet förflutet. Snarare är det en sorgesång över förlusten av denna säregna miljö – som ända fram till våra dagar har fungerat som hemvist åt några av världens vilsna själar.