Vadstena-Akademien har denna sommar fortsatt sitt lyckade kammarmusikprojekt. Det bygger på att en grupp professionella solister och kammarmusiker fungerar som handledare för några yngre och oprövade musiker. I år var de senare fem till antalet.
Under föregående vecka har de framträtt på flera ställen i Östergötland men mest i Linköping. På lördageftermiddagen var det i en avspänd och oväntad miljö: Gamla Linköping. På en enkel scen inne på Hållgården där du kanske har upplevt folkmusik, men knappast klassiska toner som dessa.
Men det fungerade förvånansvärt väl. När den bländande middagssolen krupit ned bakom träfasaden blev det ett fint fokus och en intim närhet mellan musiker och publik. Akustiken var förstås begränsad. Instrument som horn och luta kom inte till sin rätt. Men stråkar och flöjt klingade bra, tydligt och distinkt. Balansen var vettig.
En flöjtkvintett av Kraus inledde. De wienklassiska tonerna i Mozarts anda dansade fram lätt och luftigt. Det var rytmiskt väl sammanhållet i denna snabba sats. Johanna Zetterqvists flöjt ledde säkert, med driv och energi.
Andra satsen i Robert Schumanns tredje stråkkvartett fick ett utmärkt framförande. De varma stråkklangerna kom väl till sin rätt på den lilla scenen. Det blev ett tätt samspel där tonsättarens temperament kunde skönjas. De återkommande kontrasterna mellan det lyriskt ljuva och dramatiska utspel. Tyngd saknades inte heller.
Mest udda i programmet var väl tolkningen av Astor Piazolla. En av hans mest kända tangomelodier till den argentinska sommaren spelades här som trio med violin, cello och basluta. Gitarr hade nog varit bättre i pianostämman. Men det var liv i spelet. Sofie Sunnerstams violinspel glittrade lekfullt med ett stänk av Vivaldi.