Daniel Adams-Ray proklamerar från scenen att han har feber. Doktorns råd är att inte spela live.
Det hela slutar med att alla som kommit till Hugo Parkfestival under onsdagen går hem med hundra graders feber.
I öppningslåten ”Higher” från Adams-Ray sidoprojekt HUMAN infinner sig en elektricitet i luften.
Det är löjligt svängigt. Basen hoppar på bröstkorgen och höfterna tycks få eget liv.
Som andra låt verkar det som att alla på scenen ger blanka fan i eldningsförbud och fyrar av en euforisk ”Dum Av Dig”. Mobiler i luften. Händer i luften. Allsång som tar sig långt ut i atmosfären.
När ”Regnbågen Tar Slut” stiger. Stiger och vägrar dö tror jag att toppen är nådd. Hiphop, synth, rock, funk allt hårt pressat till en isboll som hamnar mitt i bröstet.
Men det är knappt början.
En fantastisk version av den gamla Snook-dängan ”Kommer Ifrån” klädd i Jackson Five-kostym. Nope, vi ska tydligen högre. Tjuvjakt gästar scenen med sin egna ”G-unit & Canada Goose” och Adams-Ray freestylar rapen som om han vore född i Detroit.
Men nejdå, än är vi inte på toppen.
”Gubben i Lådan” ”Lilla Lady” är bara bensin på en rasande skogsbrand. Bekämpa eld med eld.
Och sen, vänta nu. Introt till ”Thunderstruck”? Basen bryter ben. ”Mister Cool”?
Där. Exakt där nådde sommaren sin högsta temperatur.
Då kan jag ta att han var en timme sen.
Det här var en av de svettigaste spelningarna jag bevittnat på mycket länge.
Aldrig har väl en febertopp känts såhär ljuvlig och dansant?