I brist på önskad närkontakt har flygvärdinnan Britta (Niki Gunke Stangertz) tittat djupt i champagneflaskan och följaktligen fått ciggen om bakfoten.
Fars
”Som man bäddar . . .”
Med: Niclas Angerborn (även regi), Jeanette Capocci, Lasse Olofsson, Suzanne Ernrup, Niki Gunke Stangertz och Jens Söderhäll
Sagateatern, Linköping, 30/12
Ett riktigt bra farsmanus är som en komplicerad väv. Replikerna krokar i varandra, men inte i nästa inpass utan några maskor längre bort så att publiken upplever så många missförstånd som bara är möjligt.
Alices (Suzanne Ernrup) make Lennart (Niclas Angerborn) är på tjänsteresa till Stockholm. Då passar hon på att låna ut huset till kärlekskranka grannen Maj (Jeanette Capocci) som ser fram mot en helkväll med – den i hennes tycke alltför moraliske – tenniskamraten Knut (Lasse Olofsson). En rejäl dimma ställer dock till det och Lennart tvingas avbryta resan till huvudstaden och tar med sig flygvärdinnan Britta (Niki Gunke Stangertz) hem. Majs make Bertil (Jens Söderhäll) gör sig också ärende till Linköpingsvillan och så är intrigerna igång.
Make möter make. Nja, Lennart (Niclas Angerborn) var kanske inte riktigt den som Bertil (Jens Söderhäll) hade tänkt uppvakta med sin blomsterkvast…
Teater Leo i Linköping tar med sin ensemble av sex roliga och rutinerade rävar väl vara på Adde Malmbergs översättning av den brittiske manusförfattaren Derek Benfields komedi ”Anyone for Breakfast?”. Möjligtvis skymtar lite premiärnerver fram i första akten, men i andra får aktörerna ordentlig snurr på replikerna och publikresponsen eskalerar njutbart. Allra roligast blir det faktiskt när Niclas Angerborn kommer av sig i skratt åt scenkollegan Lasse Olofssons fummel med kläderna och bryter barriären mellan scen och salong. Något att skriva in i manus kanske?
Sanningens ögonblick är allt annat än det önskade för flygvärdinnan Britta (Niki Gunke Stangertz) och den hulda (nåja!) makan Alice (Suzanne Ernrup).
Det finns i varje givet ögonblick också något att vila ögonen på vid sidan av aktörerna själva, nämligen scenografin.
Maj (Jeanette Capocci) ser fram mot en het natt med den något tillknäppte Knut (Lasse Olofsson).
Förvisso är farsen till sitt ämne mer eller mindre tidlös. Men vi får tidigt veta att den utspelar sig för 50 år sedan, alltså i skiftet 1971/1972. Och här har scenografen och snickaren Jocke Gustavsson tillsammans med aktören/dekoratören Lasse Olofsson verkligen träffat rätt.
Lennart (Niclas Angerborn) i härligt tidstypiska 70-talskläder försöker få Knut (Lasse Olofsson) att förstå vem som bor i villan i Hjulsbro.
Scenen formligen badar i tidstypiska möbler, planlösningar och inredningsdetaljer, därtill elegant färgmatchade med, givetvis, periodens favoritfärg orange i främsta rummet. Följaktligen torde medelåldern i den dubbel- och i många fall säkert även trippelvaccinerade premiärpubliken borga för att de flesta redan innan scenspelet kunde börja bokstavligen kände sig som på mammas gata bland alla träffsäkra tidsmarkörer som teakmöbler, skivspelare-och-förstärkare-i-ett samt en gråtande barn-tavla.