"Hon ut som en kyckling som ska på superdisco med hela hönsgården". Linnéa Henriksson förförde och berörde publiken i De Geerhallen.
Konsert
Linnea Henriksson
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Peter Nordahl
De Geerhallen 30/9
Linnea Henriksson har en röst som förför och berör. Hennes pipa har huvudrollen hela konserten igenom. Ibland tillåter hon sig en viss heshet i klangen, men det kontrar hon snabbt med en expanderande stämma som hon på slutet kryddar med ett fint vibrato.
Hade gärna hört mera av den skolade övertonsrika klangen som starkast kom till uttryck i ”Väldigt kär/obegripligt ensam”. Här vågade hon ta i och lyfta sig en bit över de mera stillsamma uttrycken. Hade hon använt den rösten fullt ut i slutet av ”Lyckligare nu” hade den blivit en fullträff.
Artisten är inte bara en utmärkt pop- och jazzsångerska, utan även låtskrivare. Tre album har hon givit ut, men även ett helt gäng med singlar, inte sällan tillsammans med andra artister. Hennes låtar har en speciell stämning av intimitet, det känns som om hon vill bli omkramad och ibland tyckt lite synd om.
Linnéa Henriksson är både en stor sångerska och begåvad låtskrivare, konstaterar vår recensent Michael Bruze.
Låttexterna har hämtat inspiration från hennes inre och yttre miljöer och i mellansnacken försöker hon bygga broar mellan de egna upplevelserna till publiken på den välfyllda parketten. I ”Det kommer en tid” liksom i ”Säga mig” och fångar hon snabbt publikens intresse och hon använder gärna textliga och melodiska upprepningar.
Linnéa Henriksson pipa spelade huvudrollen konserten igenom.
Sedan har vi det där med blått. Närheten till det stora blå havet finns där . Ensligheten och utsattheten. Hemmet. Så när Peter Nordahl inleder bägge akterna med dels ”Havet”, dels ”Havets färger, Louise” så känner vi saltstänken, bränningarna och det dånande vattnet. Hela scenen flödar i blått ljus.
Att sjunga tillsammans med en stor orkesterapparat innebär en ny kostym för den som annars framträder i mer bantade versioner. Nordahl är en fena på att arrangera musik – vi har hans konserter tillsammans med Sven-Bertil Taube i färskt minne – och han förmår att variera sig och leka med klangpaletten.
Symfoniorkesterns publik fick en ny sångarkompis i Linnéa Henriksson, skriver Michael Bruze.
Någon gång kändes det som om han har svårt att avsluta en låt. Här vill han till och från föra in ett nytt moment, något kontrasterande. Med engagemang ledde han symfonikerna och balanserade ljudnivåerna väl.
Linnéa Henriksson tackar publiken tillsammans med dirigenten Peter Nordhal som också arrangerat musiken.
Jag är säker på att många gick ut i höstkvällen med en känsla att de fått en ny sångarkompis. Någon som har varit med och som kunnat förmedlat detta.