Söllscher visar ingen märkbar ringrostighet

Gitarristen Göran Söllscher menade att en viss ringrostighet gjorde sig gällande efter det långa konsertuppehållet. Det märktes inte!

Göran Söllscher spelade tillsammans med sina barn, Anna Söllscher och Johan Söllscher.

Göran Söllscher spelade tillsammans med sina barn, Anna Söllscher och Johan Söllscher.

Foto: Gunnar Ekermo

Recension2021-09-26 10:25
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konsert

Trio Söllscher

Betyg: 4

Ljungs slott 25/9

Söllscher var lite av den klassiska musikens popstjärna för 40 år sedan, oerhört uppmärksammad trots sin ganska blygsamma framtoning. Tillsammans med sina barn, flöjtisten och sångerskan Anna Söllscher och gitarristen Johan Söllscher skapade han i lördags – förutom högklassig musik - en avspänd och behaglig stämning i det stiliga gemaket på Ljungs slott.

De båda synnerligen klangfulla gitarrerna lät fantastiskt tillsammans. Det finns väl ingen garanti för att far och son musicerar på samma våglängd, men i det här fallet var det så! De hade olika kroppsspråk: Söllscher senior satt korrekt rak i ryggen med fokus i noterna, Söllscher junior spelade mer utantill och sökte istället kontakt med de andra. Men deras samspel var njutbart!

Så var även Anna Söllschers sång, i synnerhet i Manuel de Fallas ”Spanska folksånger” - de passade hennes röst bättre än sångerna av Dowland och Purcell, som i mitt tycke mår bäst av ett lite ”slankare” sångsätt.

Programmet var tilltalande och varierat, med Debussys dråpliga ”Golliwogg´s cakewalk”, underbara arrangemang av två Beatleslåtar och ett stycke ur ”Tangons historia” av Piazzola med fint flöjtspel av Anna Söllscher.

Men den obestridliga höjdpunkten var de båda satserna ur en av Bachs lutsviter, som Göran Söllscher spelade på egen hand: lugnt, kontemplativt, nyansrikt, kristallklart, andaktsfullt. Två mästare möttes, Bach och Söllscher, och vi fick lyssna!