Drama/Komedi
Titel: Rose
Visas pÄ: Bio
I rollerna: Sofie GrÄbÞl, Lene Maria Christensen, Anders W. Berthelsen
Regi: Niels Arden Oplev
Speltid: 102 min
Betyg: 3
Den danske regissören Niels Arden Oplevs filmer hÄller sig inom en vÀl beprövad nisch, dÀr grundstommen utgörs av idéer frÄn livet sjÀlvt, alternativt nÄgon gripande kioskvÀltare eller tablÄutfyllande deckarserie. Efter lagom minnesvÀrda bearbetningar av bÀstsÀljare som "MÀn som hatar kvinnor", "Ser du mÄnen, Daniel" och "Kapgang" har han nu grÀvt i sin egen familjs historia, och riktar ljuset mot den schizofrena systern Inger (övertygande Sofie GrÄbÞl) som under en bussresa till Frankrike smiter ivÀg frÄn slÀktingarnas beskydd för att möta sin förlorade ungdomskÀrlek.
Ă ret Ă€r 1997 och det har gĂ„tt sex mĂ„nader sedan Englands ros, prinsessan Diana, miste livet i en tragisk bilolycka i Paris. En grupp 90-talsklĂ€dda medelĂ„lders danskar tjoar glatt pĂ„ turistbussen dĂ€r framför allt tvĂ„ familjer tĂ€vlar om tittarens uppmĂ€rksamhet. Dels paret Ellen och Vagn (Lene Maria Christensen och Anders W. Berthelsen) som försöker skona den ömsom aggressiva och oroliga, ömsom hjĂ€rtliga Inger frĂ„n andras blickar och frĂ„n obekvĂ€ma situationer, dels den grinige gubben SkelbĂŠk (SĂžren Malling) som â till sin frus och sons pina â pĂ„ ett vĂ€ldigt klyschigt sĂ€tt rĂ€ds för att bli smittad av Ingers psykiska sjukdom.
Det konventionella manuset följer en roadmoviebÄge med allt vad det innebÀr. Resan blir oundvikligen dramatisk; den dÄliga stÀmningen hÀnger i luften eftersom schizofrenin inte hÄller sig i schack, och medan Inger tittar ut genom fönstret och drömmer sig bort i ungdomsminnen nÀrmar de sig sitt mÄl till en poppigare version av Jacques Brells "Ne me quitte pas". VÀl pÄ plats i Paris hopar sig problemen och Àventyren som prövar de bÀgge familjernas sammanhÄllning och deras strÀvan efter ett begripligt liv.
"Det Àr enkelt att förvandla sitt liv till berÀttelser", sa en gÄng den Sverigeaktuella fotografen Nan Goldin, vars syster led av samma sjukdom som filmens Inger, och tog sitt liv. Men medan Goldins filmiska konstverk "Sisters, saints and sibyls" placerar systerns lidande i en större kontext, fokuserar Niels Arden Oplev alltför mycket pÄ att Äterskapa 1990-talets knasighet och vÄgar inte göra nÄgot drabbande och aktuellt av ett familjetrauma som kunde ha tagit hans konstnÀrskap till nya höjder.