Psykiskt sjuk och sårad i en buss till Paris

Drama/Komedi

Titel: Rose

Visas på: Bio

I rollerna: Sofie Gråbøl, Lene Maria Christensen, Anders W. Berthelsen

Regi: Niels Arden Oplev

Speltid: 102 min

Betyg: 3

Den danske regissören Niels Arden Oplevs filmer håller sig inom en väl beprövad nisch, där grundstommen utgörs av idéer från livet självt, alternativt någon gripande kioskvältare eller tablåutfyllande deckarserie. Efter lagom minnesvärda bearbetningar av bästsäljare som "Män som hatar kvinnor", "Ser du månen, Daniel" och "Kapgang" har han nu grävt i sin egen familjs historia, och riktar ljuset mot den schizofrena systern Inger (övertygande Sofie Gråbøl) som under en bussresa till Frankrike smiter iväg från släktingarnas beskydd för att möta sin förlorade ungdomskärlek.

Året är 1997 och det har gått sex månader sedan Englands ros, prinsessan Diana, miste livet i en tragisk bilolycka i Paris. En grupp 90-talsklädda medelålders danskar tjoar glatt på turistbussen där framför allt två familjer tävlar om tittarens uppmärksamhet. Dels paret Ellen och Vagn (Lene Maria Christensen och Anders W. Berthelsen) som försöker skona den ömsom aggressiva och oroliga, ömsom hjärtliga Inger från andras blickar och från obekväma situationer, dels den grinige gubben Skelbæk (Søren Malling) som – till sin frus och sons pina – på ett väldigt klyschigt sätt räds för att bli smittad av Ingers psykiska sjukdom.

Det konventionella manuset följer en roadmoviebåge med allt vad det innebär. Resan blir oundvikligen dramatisk; den dåliga stämningen hänger i luften eftersom schizofrenin inte håller sig i schack, och medan Inger tittar ut genom fönstret och drömmer sig bort i ungdomsminnen närmar de sig sitt mål till en poppigare version av Jacques Brells "Ne me quitte pas". Väl på plats i Paris hopar sig problemen och äventyren som prövar de bägge familjernas sammanhållning och deras strävan efter ett begripligt liv.

"Det är enkelt att förvandla sitt liv till berättelser", sa en gång den Sverigeaktuella fotografen Nan Goldin, vars syster led av samma sjukdom som filmens Inger, och tog sitt liv. Men medan Goldins filmiska konstverk "Sisters, saints and sibyls" placerar systerns lidande i en större kontext, fokuserar Niels Arden Oplev alltför mycket på att återskapa 1990-talets knasighet och vågar inte göra något drabbande och aktuellt av ett familjetrauma som kunde ha tagit hans konstnärskap till nya höjder.