Teater
"Maskineri"
Regi: AnnaLina Hertzberg
Manus: Emma Palmkvist
I rollerna: Johanna Malm, Viktor Björkberg, Luiza Stanescu
Spelas på Ung scen/öst i Linköping till 6/11 och på Teater Bråddgatan 34 i Norrköping 19/11–11/12
Något har hänt på en slöjdlektion. Något besvärligt. Men det försöker Jens, 14 år, låta bli att tänka på. Nu är han ute på praktisk arbetsorientering. I fabriken får han en till synes meningslös arbetsuppgift. I takt med blinkande ljus och pulserande musik rör han händerna i specifika mönster.
De elektroniska ljuden påminner om Kraftwerk, och det snyggt koreograferade arbetet för tankarna till Fritz Langs klassiska stumfilmsdystopi "Metropolis". Lägg därtill föreställningens elegant konstruktivistiska affisch och du får ett riktigt kalasrecept för en medelålders recensent med fäbless för syntmusik och science fiction.
Men två av killarna i klass 8B som är premiärpublik sätter fingrarna i öronen för att slippa höra. De piggnar till när fabrikens maskot, ankan Siggy, vänder sig direkt till dem.
I pjäsen får fabriken studiebesök av en högstadieklass. Då riktas strålkastarna plötsligt mot publiken som blir medagerande i dramat. "Du där uppe, du kan inte sitta här och äta", säger Siggy och pekar på en av killarna längst bak. Skratt och lite förvirring utbryter i 8B. Är det skådespeleri, eller åt han verkligen på något? Man kan ju aldrig veta när vuxna säger ifrån.
Siggy spelas av Viktor Björkberg, han är rolig och röststark och har de mest tacksamma rollerna. Johanna Malm bär hela föreställningen i rollen som den bräcklige och allvarlige Jens. En liten stunds krigslek med Siggy blir ett skönt avbrott.
Luiza Stanescu har den mest otacksamma uppgiften, som leende men ohjälpsamma personer i fabriken. Hon har många och lite för tjatiga repliker om säkerhetslösningar och informationssekretess. När Jens och Siggy avslöjar hemligheten i fabrikens källare utbryter en kakofoni av röster och effekter. Det är snyggt och spännande men svårt att uppfatta vad som egentligen sker. Åtminstone för en medelålders recensent.
Men Ung scen/öst har ju inte gjort sig kända för att smeka medhårs i onödan, de litar på sin publik och föredrar subtila antydningar framför övertydligheter. På frågestunden efteråt räcker en av tjejerna i 8B upp handen och ställer kärnfrågan: vad hände egentligen på slöjdlektionen?