Konst
Karin Broos: En stund på jorden
Passagen Linköpings konsthall
Visas till 20/8
Sommarens stora utställning i Passagen har alla förutsättningar att bli en publikdragare. Konstnärens namn och målningar har fått stor uppmärksamhet i drygt ett decennium. Karin Broos fick sitt genombrott 2008. Sedan följde stora utställningar på Sven-Harrys konstmuseum och Waldemarsudde samt utställningar i USA.
Hennes målningar på unga, lättklädda kvinnor vid vatten bemöttes till en början med viss skeptisk avvaktan. Var det inte lite lättvindigt, möjligen insmickrande förföriskt? Ytligt tyckte några. Även vissa konstnärer förhöll sig skeptiska.
Och den där fotorealistiska stilen var ju redan beprövad sedan 1960-talet. Varför köra den i repris på 2000-talet? Ola Billgren kunde ju ingen slå.
Till viss del berodde nog tvivlet på att hennes bilder till en början mest förmedlades indirekt, det vill säga som kopior via tryckta och digitala medier. De såg mer fotobaserade än vad de är. När man ser originalmålningarna blir upplevelsen helt annorlunda. De är friare och mer poetiskt målade än vad man kan tro. Hantverket och närvarokänslan blir större.
Och det där vibrerande suget i stämningarna! Vemodet, skörheten, stillheten, den mänskliga sårbarheten blir så svidande uppenbar, både vacker och existentiellt utsatt.
Målningarna med återkommande motiv på familjen, döttrar och barnbarn samt självporträtt är intima och uppriktiga gestaltningar utan skyddsnät. Inga dramatiska gester eller utspel finns. Men det känns ofta som om något illavarslande har hänt eller ska hända. Dova undertoner med förebud, föraningar, omen, järtecken.
Med Gunnar Ekelöfs ord kan man ”känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början… känna hur död och liv är starka som vin inom en!”
Några målningar från sjukhusmiljöer kan stå som starka reliefer och klangbotten mot den mera lugna atmosfären i flera andra verk. Smärtpunkter och skönhetslängtan finns som lågintensiva kontrapunkter i Karin Broos konst.
Utställningens titel är väl vald av curatorn Andreas Brändström efter en fras av Cornelis Wreeswijk. Men jag associerar också till Vilhelm Mobergs roman ”Din stund på jorden”.
Sammanlagt 39 målningar visas i Passagen konsekvent med människan i centrum. Och alla tål att begrundas. Det är sensibla skildringar av ljus och mörker av vardagslivets stilla akter. Människor nära varandra, ändå ensamma. De dubbla perspektiven ökar laddningen i dessa sköna och sköra målningar.