Slutet skrämmer kicksökaren Zlatan

Biografi

Zlatan Ibrahimović och Luigi Garlando

Adrenalina – Mina okända berättelser

Övers. Viveka Holm

Albert Bonniers förlag

När Zlatan Ibrahimović berättar om sitt liv, inför den italienske sportjournalisten Luigi Garlando, går adrenalinet som en sprakande tråd genom samtliga kapitel. Det handlar mycket om fotboll förstås. Om fula tacklingar, kolsvarta blickar och mental krigföring – men också om vänskap, kärlek, glädjerus.

Kickarna kommer vid mål, genom cykelsparkar där hela världen vänds på ända och bollen tycks på väg att spräcka nättaket. Adrenalinet flödar också då Zlatan skadar sig eller då motståndarlagets supportrar skriker "zigenare" efter honom. Oavsett situation gör det honom starkare, nästintill oövervinnelig.

Berättelsen rullar snabbt som en boll slagen hårt över nyklippt gräs. Ibland skulle jag önskat att den fått stanna till längre. För Zlatan vågar vara ärlig och sårbar, som då han erkänner att han har få riktiga vänner, eller att han på senare tid fått problem att slå straffar, att något i hans självförtroende har börjat brista.

När han mot slutet får lust att ställa sig med öppna armar på terrassen i Milano för att han älskar staden, då tror jag honom. Men när han säger att hans armar också är utslagna mot framtiden, då tvivlar jag. Att avsluta en fotbollskarriär är svårare ju mer man älskar den, ju bättre man är på spelet. Zlatan älskar livet på planen. Han är en av världens bästa fotbollsspelare. Inte undra på att slutet skrämmer.