Hani Arrabi gör rollen som Nino "rakt och ärligt" i premiären av "Amélie" på Östgötateatern.
Musikal
Amélie
Med Klara Enervik, Hani Arrabi, Karin Oscarsson, Stefan Clarin m fl.
Regi: Markus Virta
Kapellmästare: Nils-Petter Ankarblom
Östgötateatern, Norrköping 25/9-24/10 (Linköping )12/11-19/12
Klassiska bistron, sexshopen, kedjerökande damen i tobaksaffären, gamle konstnären som kopierar Renoir - allt och alla finns med, men det är statiskt, oföränderligt och tablåartat. Inga överraskningar serveras och det torde vara den minst påkostade musikalscenografin genom Östgötateaterns historia. Lägg till att den här musikalversionen av filmsuccén Amélie inte har ett endaste danssteg och du börjar grunna på om det här verkligen är en musikal. Nej, snarare musikteater.
Regissören Markus Virta behåller samma demokratiska hållning som i utmärkta Come From Away med alla på scenen samtidigt och hela tiden. Sådant kan bli mäktigt men med så slimmad koreografi blir det tyvärr lika spännande som att titta på en kör. Så mycket bättre att den utmärkta ensemblen gör sitt yttersta för att föra handlingen framåt. I ett rasande tempo och med Karin Oscarsson som förtjänstfull ciceron bjuder var och en av dem på fullständig scenisk närvaro från början till slut. Klara Enervik vet att göra sin charmerande lilla Amélie just så intagande och skör som man kan önska. Jag är mycket förtjust i hennes rena och okomplicerade sångröst. Hon är ”spot on” när hon ger sin roll ett automatiserat uttryck och livrädd tvingar sig själv ut i världen. Det är genialt att låta en buktalardocka framställa henne som barn under pekpinnen på en känslokall mor och en knasig far.
Mot bakgrund av händelserna runt prinsessan Dianas död i Paris fantiserar Amélie om att också göra gott för mänskligheten. Naturligtvis dyker ikonen Elton John upp i full kostym och Peter Jansson drar ner några applådåskor med sitt nummer. Men när trädgårdstomten börjar agera och sjunga blir jag mer tveksam till alltsammans. Ingen skugga över Jansson, snarare är frågan om det alls för handlingen framåt. Ja, uppsättningen är full av sådana här disparata handlingsförlopp som tar tid och energi i anspråk, men åskådaren undrar vartåt det leder och varför. Det gäller inte Stefan Clarins Dufayel som varsamt för sin lilla protegé i famnen på den lika betagande Nino, rakt och ärligt spelad av Hani Arrabi. En hel ask fylld med söta praliner men med samma smak i varje lager.