I själ och hjärta är han en sann poet, iklädd en rappares roll. Numer också lite mer av en slätstruken man; trevlig frisyr, jeans och skjorta. Men Timbuktu, har alltid haft det där extra, en inre glöd att förändra som färgat hans karriär. Som varit en ledstjärna och fått honom att lysa extra starkt. Förväntningarna är därmed höga på en artist som funnits med sedan mitten av 90-talet och har fått så många Grammisar och andra priser att han kan bada i dem.
Jason Michael Bosak Diakité har också gjort sig känd för att våga sticka ut hakan, vara en nagel i ögat och både tala och rappa om sådant som är obekvämt. Därför blir kvällens konsert ett stort frågetecken. Vad händer?
Som Timbuktu själv säger är första delen en uppvärmning, där låtar som ”Lasterna” från 2007 och ”Dödsdansen” från 2011, passerar förbi. Hans röst blir liten under det hårda trycket från kompbandet Damn! ”Dancez” som släpptes i år följer. Ett nysläpp från Timbuktu var efterlängtat, men denna låt är ganska loj och saknar udd och inlevelse. Helt klart skön, men inte mer än så.
Även om Timbuktu själv jobbar på, så är det sömnigt. Lite mer extas i några av hans största hits ”Fantasi” och ”Fallskärm.” I ”Resten av ditt liv” är publiken med Timbuktu. Han har dem, och sedan faller det igen. Med lite fint snack om kärlek och musik som ett kretslopp avslutar han sedan med ”Pendelparanoia,” en av hans första låtar från 2001. Med den går tempot ned och sedan blir det tröttare.
I extranumren droppar publiken av, uppsöker barer eller drar sig hemåt. Inte ens avslutningen med hyllade ”The botten is nådd,” där hans sköna dialekt får träda fram och orkestern står tillbaka, räddar upp. En rätt så ogenomtänkt och slarvig konsert.
Damn! slätar över ibland och bäst är solot från saxofonisten. Timbuktu känns som om han gått över till ett inte så vasst läge. Myggorna biter tag i oss hårdare denna kväll än Timbuktus framträdande.