"Är du inte klok", sa Maja Ekelöf när en väninna tyckte att hon skulle delta i en romantävling. Så vann hon med "Rapport från en skurhink" och krossade samtidigt myten om den svenska välfärden. "Jag har torkat nog många golv" heter journalisten Nina van den Brinks biografi över Ekelöf, som städade ihop uppehället till sina fem barn och 1970 blev rikskändis tack vare sin nu klassikerstämplade rapportbok. Levnadsskildraren van den Brink har gott om städerskor i släkten, så hon kan sitt ämne. Livfullt och medryckande skriver hon om kvinnan som ensam drog upp sina barn sedan maken stuckit med en annan. När det var som kämpigast hetsade Ekelöf mellan sju jobb för att få mat på bordet åt ungarna. Hennes enda önskan då var den eviga vilan. Man förstår att hon sa att "moderskapet är först och främst ett överklassnöje".
Samtidigt presenterar van den Brink 1900-talets andra hälft med kommunistskräck, ungdomsrevolt och käbbel inom svensk vänster. När man har läst biografin inser man till fullo vikten av att tv-apparaten plötsligt fanns i nästan alla hem och släppte in världen hos folk. Dit hör bland annat kriget i Vietnam. Ekelöf blödde för Vietnams folk och stödde helhjärtat FNL. Det första hon gjorde när hon vann Rabén & Sjögrens tävling om Sveriges bästa politiska roman var att låta FNL få ta till av prispengarna.
"Rapport från en skurhink" utgår från dagboksanteckningar och vidgas mot det allmängiltiga. Nina van den Brink visar hur boken öppnade blottor i den svenska välfärden, vilket kan förklara utlandets intresse. Här fick man svart på vitt på att Sverige inte var världens jämlikaste land. Att de fattigaste var utestängda från folkhemmet märktes också vid romanpristävlingen; manuset måste vara maskinskrivet. Maja Ekelöf visste sig inga råd men så gick hon till sina kontorsstädningar klockan tre på morgonen i stället för fyra, lånade skrivmaskiner och knackade ned romanen på ark hon hittade i papperskorgarna.
I pressen haglade lovorden och tillsammans med Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg och Aleksandr Solzjenitsyn toppade Ekelöf 1970 års försäljning. Sålde bra gjorde också hennes andra bok, "Brev" från 1972, men omdömena blev bistra och Ekelöf tystnade. 1970-talet var fångromantikens tid och boken återger brevväxlingen mellan den 55-åriga Ekelöf och den unge Tony Rosendahl, fånge på Sveriges mest rymningssäkra fängelse: Kumlabunkern. Därifrån stack Tony och 14 andra fångar precis när boken var på gång och gav osannolik reklam. Men pressens mottagande blev alltså svalt. Där mumlade man om Ekelöfs naivitet, Sven Stolpe kallade henne "dum" och från förlagshåll viskade man: "Är hon kär i honom?" Ja, det kan man undra. Hur som helst skrev hon i ett brev till Tony: "I en del drömmar har jag älskat med [...] dig."
År 1987 fick Maja Ekelöf frågan om romanpriset hade förändrat hennes liv. "Inte på något vis", svarade hon. Lögn, anser Nina van den Brink och pekar på att Ekelöf då inte hade städat på 17 år och att priset gett henne en röst och nya vänner. Sant är däremot att Ekelöfs röst räckte för att trycka till den före detta statsministern Tage Erlander i tv och att kultureliten dök upp i hennes kök i Karlskoga. Sant är också att hon än i dag presenteras som städerska och först i andra hand nämns som författare och opinionsbildare. Titta på nätet så får ni se.