Inga klädbyten och storslagna gester, ingen koreografi, inget överdåd eller påkostat ljus - bara två artister och ett avklätt och ärligt musicerande! Sjöholm och Widmark varvade julsånger med repertoar från tidigare samarbeten.
Först sjöng Sjöholm a cappella från en mörk scen, och jag tänkte åter: vilken sagolikt vacker röst! Skönheten och uttrycksfullheten är fortfarande häpnadsväckande. Hon sjunger så naturligt och avväpnande, hämtar sällan tonerna underifrån utan sätter an dem klockrent oavsett det intervall som föregår.
Duktiga pianister finns det ack så många, men att Widmark är en unik musikant är ingen överdrift. Han har en rik palett att välja färger från, ofta prioriterar han det enkla och det rena. Psalmer och operamelodier vänder han ut och in på med bibehållen och glasklar respekt för originalet, de intelligenta improvisationerna är liksom eftertänksamma, aldrig flashiga. Hans klingande funderingar runt Händels "Dotter Sion" och Schuberts "Ave Maria" hade jag unnat upphovsmännen att få höra, bortsett från flygelklangen som för kvällen framstod som plåtig och elektrifierad.
De talade inslagen minimerades, istället framfördes pärlor som Sibelius "Julvisa" - rakt av och tämligen "o-arrangerat", så vackert och förklarat och liksom nerplockat från luften. En annan höjdpunkt var "Nyårsballongen", Horace Engdahls berörande text till Benny Anderssons musik, den som vann tävlingen i TV:s "Babel".
Glittret och förutsägbarheten i många julkonserter kan stå en upp i halsen och dränera en, men den här konserten innebar istället påfyllning av något som vi behöver.