Flykt, förlust och främlingskap. Mycket i Katarina Frostensons nya bok "Alma" kretsar kring dessa tre, precis som hennes tidigare "K", "F" och "A". I "Alma" (som också är Frostensons andranamn) vandrar huvudpersonen rastlöst runt i Paris, ett icke-hem, men ändå en tillflykt. Hon uppehåller sig vid platser som heter som hon själv – Pont de l'Alma och tunnelbanestationen Alma-Marceau – men där namnet Alma kommer från den fransk-brittiska segern över ryssarna vid floden Alma under Krimkriget 1854. Hon strosar längs Avenue d'Iéna, även den uppkallad efter en fransk seger. De militära referenserna är många, liksom anspelningarna på hemlöshet, förföljelse och exil.
Krig är ett underliggande tema i boken. Det är inte bara skuggan av Rysslands anfall mot Ukraina som tycks ge Paris imposanta huvudgator ett dystert ljus. Det är även det krig som pågår inuti huvudpersonen: det mellan henne och dem som hon menar har berövat henne allt: sammanhanget, hemlandet, ja, själva meningen med tillvaron. Jämfört med i "K" och "F" har detta krig nu blivit lågintensivt – det får samsas med känslan av rotlöshet och ensamhet och med längtan efter glömska och anonymitet.
Själva ståndpunkten är emellertid oförändrad. Fem år efter domen mot maken Jean-Claude Arnault, och sitt formella utträde ur Svenska Akademien året därpå, låter Katarina Frostenson fortsatt hävda sin egen sanning: den om falska anklagelser och illasinnade belackare. Liksom i de tidigare delarna i sviten söker berättaren paralleller i litteraturen och i historien, från Diderots prosa till Dreyfusaffären. Men i "Alma" kretsar allt huvudsakligen kring berättarens liv i nuet. De två rummen i den parisiska lägenhet som är Almas och hennes namnlösa älskades tillfälliga boning refereras ofta till som en "spilta". Livet tycks berövat all mening och sammanhang; det går ofta bara ut på att komma ihåg att andas. Över alltsamman svävar bland annat Marina Tsvetajeva, Nelly Sachs och Ingeborg Bachmann. Men den främsta referensen är Paul Celan: hans poesi, hans liv märkt av en falsk och numera helt vederlagd plagiatanklagelse, och hans självmord. Anspelningarna på Celan kan ibland vara dolda i kodord. Som när Alma döper den hemlöse man vars liv hon har följt till "George Stehend" (där tyskans "stehend", "stående", var en dramatisk uppmaning till Celan från en vän som försökte rädda honom från det stundande sammanbrottet).
Referenserna till Paul Celan och hans självmord ger "Alma" en mycket mörk prägel. Men berättelsens grundläggande premiss gör att det klingar fel. Ytligt klingar det också när berättarrösten i sin ensamhet och sin självpåtagna exil gör sig till språkrör för fördrivna och krigsflyktingar, och när hon ömmar för stadens uteliggare. När hon hittar en själsfrände i den hemlöse man som har byggt en koja på en av stadens välmående gator, och låter hans person smälta ihop med den bild av Celan som hon har skapat sig, gör hon samtidigt uteliggaren till en statist i en de facto ytterst självcentrerad historia.
Den poetiska lyskraft med vilken Katarina Frostenson skildrar ett tillstånd av förlorad livsmening hade kunnat gör "Alma" till en existentiell katastrofberättelse. Om det inte vore för det i bakgrunden ständigt pågående lågintensiva kriget för den egna sanningen. Ett krig som omöjligen kan få mig över på berättarens sida.