Teater
Östgötateatern: ”Alla mina liv”
Manus: Alan Ayckbourn
Regi: Johan Huldt
I rollerna: Ann-Sofie Andersson Kern och Sven Angleflod
Stora teatern, Linköping 3/9. Spelas till 3/10, därefter i Norrköping 6–21/11
Två skådespelare gestaltar sju olika roller på drygt två timmar. Dessutom ett antal val som styrs av publiken, då blir det åka av och mycket teater. Visst blir det teatraliskt ibland och visst överspel, men det har man överseende med.
Vi är här i samma rum, visserligen fortfarande lite glest p g a rådande omständigheter. Det sedvanliga trycket infinner sig inte riktigt, men det fungerar ändå bättre än väntat.
Ann-Sofie Andersson Kern och Sven Angleflod gör tillsammans en heroisk insats genom att gestalta och bära fram alla dessa textmassor och figurer med prat och tjat om vardagslivets alla hinder och förtretligheter.
Den brittiske författaren Alan Ayckbourn har ofta skrivit om relations- och äktenskapskonflikter, dock i lätt komediform som i den här från 1980-talet. Det är inte mördande sarkasmer som i Albees ”Vem är rädd för Virgina Woolf” eller Bergmans och Noréns elände.
Framför allt andra aktens första hälft är härligt galen och befriande gränsöverskridande. Formidabel stegring. Roligast är rollen som den dalmålstalande Irene Pridworthy. Jordnära och fotfast humor. I första akten presenteras flera av karaktärerna med rektorsparet Toby och Celia samt slashasen Lionel och kärlekskranka Sylvie Bell.
Med rekordsnabba kläd- och perukbyten skiftar figurerna. Ett avancerat ljus- och ljudspel tillsammans med projektioner skapar finurligt kreativa scenbyten.
Det här är teater vill jag lova. Teater som formspråk och innehåll med utmejslade gestaltar. Tempot är ofta snabbt och farsartat. Ibland blir det dock lite surrigt och snackigt i första akten utan riktig spets och riktning i replikerna. Å andra sidan har ju publiken tvingat skådespelarna att välja andra manusvariationer. Inte lätt minsann. Lite mer pauseringar hade inte skadat. Ändå nöjsamt och helt plötsligt kommer en replik eller vändning som utlöser spontana publikskratt.
På scenen hinner det hända mycket på drygt två timmar. Livet som är och blev något annat. Här finns också vissa tragiska undertoner som ger relief åt de mera komediartade situationerna. Plats för eftertanke och besinning. Själva pjäsvalet som start på säsongen får betraktas som klokt och avvägt.