Scenshow
”Var inte rädda” med Henrik Schyffert
Crusellhallen, Linköping, 7 oktober
För mig är de tidlösa toppar i svensk humorkonst, där mängder av manuspärlor förefaller bära just Schyfferts signum: lätt skruvade men för tiden ytterst tonsäkra formuleringar.
Jag gillar också den utveckling som skett med Schyffert själv genom åren: från valpig och pojkaktig figur i smala avant garde-produktioner till en trygg man som vågar ge sig i kast med svåra ämnen. Hur tar sig då denna mognad uttryck? Tja, de fräcka formuleringarna finns fortfarande kvar, men uppblandade med kloka, medelåldersvisa insikter om människans tilllkortakommanden och hur man kan komma till rätta med dem.
Henrik Schyffert tar sig an det dagens samhällsklimat som medier är så förtjusta i att polarisera: genom att med vänlighet och respekt omforma retoriken från de nättroll som regelbundet ger sig på honom till reflektioner om kollektiva rädslor anno 2017 som vi alla kan relatera till.
Själva showen håller topptempo från start till mål. Schyffert tar avstamp i ett hatbrev som riktats mot honom och gör en odyssé genom både sin egen och vår gemensamma verklighet. I den personliga sfären virvlar hans curlingpappande förbi liksom hans egen skilsmässa. I den för många gemensamma verkligheten behandlar han även tunga ämnen som migration och ökande främlingsfientlighet – allt tryfferat av kvickheter och oväntade vändningar som får oss att omväxlande skratta och applådera i en aldrig sinande ström.
”Var inte rädda” är inte lika personligt utlämnande som den förra soloturnén ”The 90's – ett försvarstal” från 2007. Där berättade Henrik Schyffert bland annat om sin egen uppväxt som mobbad sängvätare. Huvudfokus ligger nu i stället på det han blir anklagad för i det djupt kritiska brev från Facebookflödet som han genomgående hänvisar till. Den anonyme, manlige brevskrivaren (verklig eller ej – det vet vi förstås inte, men som arketyp verkar han trolig) anklagar Schyffert för alla möjliga brister och vekheter vilka han på punkt för punkt resonerar om – och sedan väsentligen ger brevskrivaren rätt.
När vi så har skrattat oss svettiga fäster Henrik Schyffert micken i stativet – någon annan rekvisita finns inte – dämpar spotlighten och avslutar med en allvarlig och uppriktig maning om att vi ska våga förstå och konfrontera våra rädslor.
Det fungerar det också! Det jag bär med mig från showen är en förhoppning om att det går att mötas trots ganska stora meningsskiljaktigheter, och att det är relationer och samtal som är räddningen.