Dokumentär
Titel: Puss hej då
Visas på: Bio
Medverkande: Sandra, Filip, Tora, Tage och Tias
Regi: Annika Fredriksson
Speltid: 72 min
Betyg: 3
Den precis nyblivne tvåbarnspappan Filip har verkligen gjort bort sig. "Det är det värsta man kan göra mot en kvinna", hörs Sandras mamma säga i telefon när hon pratar med sin andra dotter Annika. Annika är regissören till den här filmen, som handlar om hur hennes syster Sandra blir lämnad på BB.
Ensam med en nyfödd och en femåring försöker Sandra överleva fysiskt och psykiskt medan Filip träffar sin nya tjej och Annika uppenbarligen instinktivt börjar dokumentera den här extremt såriga familjetragedin.
Det är med aningen kluvna känslor som man stiger in i den här ledsna världen, där allt har vänts upp och ned. Det känns kladdigt. Men det går inte att sluta titta. Den exekutiva producenten Mia Engbergs laddade och stämningstunga berättande verkar ha smittat av sig; "Puss hej då" litar mer till bilder, av typen solstrålar genom lövverk, vita träplankor som signalerar kulturell, medveten medelklass och såriga samtal som liksom får segla ovanpå bilderna, än på ett formmässigt exempelvis mer journalistiskt dokumentärfilmsformat.
Till en början känns det märkligt nog både lite för generiskt och nästan lite för intimt, man får andnöd när det kvids fram hemska relationstvister i nattliga telefonsamtal över bilder på stadsljus i mörker eller lyssnar på den ensamma, desperata Sandra som bara vill sova när bebisen skriker medan kameran noterar hur tvätthögarna i lägenheten hopar sig och femåringens pysselspår breder ut sig.
Men precis innan man på allvar börja längta efter en stadig talking head-förlösning så landar den här trots allt mycket välbekanta historien. Och när det privata blir politiskt bränner det till ordentligt.
Regissören Annika Fredriksson börjar själv fundera över sin relation, och detsamma gör nog varenda en som lever i en heterosexuell parrelation där (köns)rollerna har börjat kantra in i de åh-så-förutsägbara "bittra projektledarmamman" och "hjälplösa mansbebispappan"-klichéerna.
Varför blir det såhär? När resultatet dessutom så ofta leder till olycka och separation? "Puss hej då" lyckas väcka liv i de här frågeställningarna och borde bli obligatoriskt undervisningsmaterial på alla föräldrakurser.