Salman Rushdie är en sagoberättare – mordförsöket i augusti 2022 har inte förändrat honom. Det han saknar i psykologiskt djup kompenserar han för med fabulerande fantasteri. Det blir mer än tydligt i "Segerstaden", en barock fresk som samplar indisk mytologi, politisk pluralism, fantasy, portugisisk handel och klädsam feminism till en väldigt säregen jättemålning. Roande, men också tröttande i sin brist på dynamik. Sagor gör sig bäst i det korta formatet, rena påhitt övertygar inte lika bra i megaskala.
"Segerstaden" handlar om den mytologiska kvinnofiguren Pampa Kampana, som av en gudinna har skänkts himmelska krafter (åtminstone periodvis) och förmågan att grunda en helt egen civilisation. Hon får en säck med frö som hon sår och upp växer en fantastisk och vacker stad, Bisnaga, full av sköna människor och kultur. Nå, lite mer än så; på köpet följer ett helt litet imperium eftersom det heller inte är någon konst att odla fram soldater. Och så följer det som brukar avlösa den paradisiska skapelsetiden: palatskupper, feodala intriger, massakrer, religiös fanatism och ofrihet. Bisnaga är nämligen ett angenämt matriarkat i sin jungfruliga begynnelse, kvinnorna styr, ofta klokare än de maktstinna männen. Sådana paradis brukar inte bli långlivade.
Pampa Kampana behåller sin ungdom medan makar, älskare och barn åldras och dör. Hennes sätt att hantera makten är inte riktigt gudomligt; hon förvisar sina odrägliga söner som bara vill lata sig eller slåss, och satsar i stället på döttrarna. De har magiska krafter och grovt tecknade personligheter. Som arketyper har de vissa fullt mänskliga drag, vilket knappast kan sägas om deras mor.
Salman Rushdie har humor, vilket alla hans läsare vet. Han prickar in sina ironier just i det ögonblick som man förväntar sig och metakommentarerna om den egna romanen fyller ut de mer uppenbara svackorna och ojämnheterna. Det är inget fel på hans hantverkskunnande. Dessutom är drumliga män med krigiska instinkter tacksamma driftsobjekt, lätta att skratta åt. Pampa Kampana skriver på 1300-talet till sist ett jättelikt epos, "Jayaparajaya" – "Seger och nederlag", författat på sanskrit och hela tjugofyratusen verser långt. Hon blir lika gammal som sitt imperium (250 år) och begraver sitt manus i en förseglad kruka på det förstörda tempelområdet. Hon hoppas förmodligen att framtiden kommer att bli förnuftigare och slippa stora drömmar och hemska nederlag.
Är "Segerstaden" en bra roman? Inte om man av en roman kräver psykologisk trovärdighet, resonerande realism och trovärdig progression. En saga måste kompensera sin sagolikhet med andra kvalitéer. De snabba scenbytena, de fullständigt godtyckliga utvägarna eller ingångarna gör att man som läsare känner sig totalt utlämnad. Mitt råd är: Sitt still vid lägerelden och insup mystiken, klaga inte på skuggorna och dunklet, fröjda dig i stället åt fantasin. Ställ inte den kritiska frågan till Pampa Kampana om komplikationerna med ett evigt liv och dess växande tristess, se det i stället som en möjlighet – något som möjliggör sagans trovärdighet, en saga som handlar om den eviga dikotomin kvinnligt-manligt och trollar liv i denna motsatsställning genom att göra "Tusen och en natt" till en ironisk mytologi om indiskt 1300-tal. Till slut är ju det enda bestående skriften, som Pampa Kampana själv konstaterar i bokens slut: "Orden står som de enda segrarna."