Om du kan komma på ett bättre sätt att fira in helgen än med Peter Asplund och Östgöta Blåsarsymfoniker så tar jag det vadet direkt. Med sol i ryggen och varma höstkänslor i kroppen är det ett perfekt startskott på fredagens aktiviteter.
Mitt på borggården bland historia och hundratals år tvärnitar en SL-vagn, röda linjen har tagit en sjuk omväg via Linköping och ut ur vagnen kliver Linda Pira som den coolaste av katter.
Med beats så feta att de få kullerstenen under våra fötter att bilda världens största tetris-spel gör Pira, dansarna och DJ Salle (legend) sitt yttersta att få igång festen. Det är trögstartat till en början, trots order från scenen om att hoppa är det få som lyder. Men det tar sig. Det syns fler händer i luften. Det böljar lite mer i publiken. Fler höfter som rör sig.
Allsången ekar lite högre mellan stenbyggnaderna.
Ingen kan komma och påstå att Linda Pira inte är beväpnad med hits.
Linköpings Stadsfest bjuds på knäckande versioner av Låt Dom Hata, Shu Katt, Ey Gäri och publikfavoriten Knäpper Mina Fingrar.
Det må vara en (födelse)dag på jobbet för Linda Pira, men det jobbet gör hon och gänget med bravur.
Little Jinder svävar in på scenen framburen av borggårdens jubel.
Hon har sin hockey-kör redan i första låten.
Det är kärlek från första andetaget.
Undertecknad förbannar allt vad tidig pressläggning heter så hela Litte Jinders spelning hinns inte med på papper.
Jag fick tyvärr lämna spelningen i förtid. Men jag gjorde det till tonerna av en löjligt tung Kvicksand.
Det introt. Det jublet fick mig att dansa på lätta steg hem och börja skriva.
Det är alltid något.