Hans Christian Thulin och Johannes Wanselow, bröder i smärtsamt närspel.
Teater
"Slaget"
På scen: Johannes Wanselow, Hans Christian Thulin och Rachel Ann Willer
Text: Anders Lustgarten
Regi: Dritëro Kasapi.
Riksteatern i samarbete med Matthew Linley Creative Projects.
Sagateatern i Linköping 17/10
Ett skräpigt och slitet lägenhetsrum. Två bröder och en före detta flickvän. Många år har gått utan kontakt. Nu är det faderns, arbetarens begravning.
Det är en klassisk utgångspunkt. Det nära mötet med döden och förgängelsen: Hur formades våra liv? Hur blev det så här?
Den engelske författaren Anders Lustgartens skrivande kretsar kring samhällsförändring och politikens effekter.
Den svenska titeln "Slaget" är intetsägande. Originalets "The City and the Town" ger tydligare förutsättningen. Vi är i England och landets sociala förfall de senaste decennierna. I denna plågsamma process har samhället dragits isär. Rikedom dras till storstaden. Mindre städer som tappat sin försörjning och industri blir avfolkade rum för fattigdom och social misär.
Vi borde mer uppmärksamma hur den nyliberala politiken från Thatchereran utstuderat monterat ner välfärd och kultur. Den slog sönder arbetarrörelsen och lämnade en hel samhällsgrupp vilsen.
Detta har blivit grogrund för missnöje. Extrema rörelser med drag av fascism och rasism. Utvecklingen är liknande i andra delar av Europa, men i England mest uppenbart och tragiskt.
Ben och Magnus var täta under uppväxten men har gått helt skilda vägar. En välbetald affärsjurist möter en verkstadsmekare som följt sin far men tappat greppet och blivit en uppviglare till våld.
De missförstår varandra, anklagar, sårar, sörjer. Två klassperspektiv möts. Det är skrik och hårda ord. I England hörs klasskillnader även i språk och dialekt. Det har de inte fått med här.
Tyvärr skapar regin en alltför upptrissad och hetsig stämning. Karaktärerna tappar närhet och trovärdighet när de rusar till nästa replik och rösterna pressas. Värst är det för Lindsay, en vän som nu blivit övervakare på fängelset. Hennes röst bär inte alltid.
Hon framstår som den vettiga gestalten som kommer med kloka ord och sansade råd. En motvikt till de hetsiga männen.
Det finns komik i denna tragedi. Men det vilar på gränsen till det groteska och absurda. Skrattet fastnar i halsen. Slutet landar i ett vemodigt mörker.
Det här är en välskriven pjäs med ett angeläget budskap. Jag hade önskat mig lite mer tyngd och lugn i gestaltningen, för att få budskapet att mejslas in.