Andrej Zvjagintsev.
Böcker
Per-Arne Bodin
“Rysk kultur i tusen år”
Norma
Andrej Zvjagintsev är en av vår tids främsta filmskapare, med verk som “Återkomsten” (2003), “Elena” (2011) och “Leviatan” (2014) har han på sitt eget mörka vis skildrat hemlandets utveckling under det nya årtusendet. “Leviatan” nominerades till Oscar för bästa film och hade premiär samma år som Vladimir Putin gav order om att annektera Krim.
På ett sant ryskt vis får vi följa en strängt realistisk, men närmast biblisk historia, som för tankarna till den rättfärdige men ständigt prövade Job som blir svald av sjöodjuret Leviatan. En enkel bilmekaniker i en liten stad vid Berings hav för en hopplös kamp mot orättvisan och genomkorrumperade politiker, företagsledare, domare, poliser och präster.
I väst hyllades Zvjagintsevs mästerverk unisont som en samhällssatir av bibliska proportioner, men i Ryssland växte kritiken mot den statligt finansierade filmen. Varför framställdes vanliga ryssar som svärande suputer? Varför lyfte inte Zvjagintsev fram en enda bra sak med det ryska samhället? Ville han bara blidka västs negativa bild av hemlandet? Numera får inte filmer som “besudlar den nationella kulturen” spelas in i Ryssland, fantastisk ryska film av det slag som gladde oss under 90-talet och början av 2000-talet visas därför inte längre.
Nikolaj Berdjajev 1910.
"Bolsjeviken", målning av Boris Kustodiev från 1920.
Den frihetssträvande ryske filosofen Nikolaj Berdjajev utvisades från sitt hemland av bolsjevikerna 1922 på grund av sina tankar. Han hävdade att Vladimir Lenin och de andra kommunisterna bara var ytterligare en makt i den ryska historien som försökte förverkliga en tusenårig messiansk dröm om att göra Ryssland till ett tredje romarrike. Den drömmen dog inte med Sovjetunionen utan lever vidare i Putins nationalistiska vision om ett Storryssland med den ortodoxa kyrkan som andligt hjärta.
Vladimir Lenin. Målning av Isaak Brodsky.
Vladimir Putin renar sig själv i heligt vatten vid klostret Sankt Nilus Stolobensky 2018.
I sin bok “Rysk kultur i tusen år” närmar sig Per-Arne Bodin, professor emeritus i slaviska språk, i essäliknande avsnitt den ryska historien ur olika perspektiv och en helhetsanalys framträder.
Per-Arne Bodins nya bok "Rysk kultur i tusen år".
Ryssarnas politiska tradition har sitt ursprung hos den helgonförklarade storfurst Vladimir I som grundar Kievriket (därför är också Kiev och Ukraina av centralt kulturellt intresse för Ryssland) under andra hälften av 900-talet. Efter att först misslyckats med att försöka slå samman alla hedniska gudar i ett enda religiöst system vände han sig till Bysans och den ortodoxa kristendomen vilken han gjorde till statsreligion i sitt rike.
Vladimir I av Kievs dop. Målning av Viktor Vasnetsov från 1890.
Därmed blev kristendomen ett grundfundament i den ryska kulturen och när både Väst- och Östrom tillslut hade fallit krönte sig Ivan IV den förskräcklige (han misshandlade sin svärdotter så svårt att hon fick missfall och slog ihjäl sin son i rent vredesmod) till tsar (kejsare) 1547 och underkuvade slutligen kyrkan.
Ivan den förskräcklige håller om sin son som han precis har slagit ihjäl. Målning av Ilya Repin från 1885.
Den ryska historien har likt vår präglats av en kamp mellan den andliga och den världsliga makten. De rysk-ortodoxa har till skillnad från katoliker och protestanter inte uppehållit sig vid att skapa stora teologiska lärosystem, utan i stället byggt sin tro på den rent kyrkliga traditionen och då i synnerhet liturgin, det vill säga riter och ceremonier. I förlängningen ser vi det i den religiösa konsten, ikonografin, som syftar till att visa Guds närvaro snarare än att försöka fånga Hans väsen i mänskliga ord och förnuftskategorier. Enskilda ryska präster har fått teologisk utbildning på katolska och protestantiska lärosäten i Europa, men framför allt har den ryska politiska makten velat styra kyrkan genom att låna lärosatser från väst som passat dess intressen.
Peter den store återerövrar Narva från svenskarna 1704. Målning av Nikolaj Sauerweid från 1859.
Peter den store hade under sin regenttid under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet stora ambitioner att modernisera Ryssland genom att göra det mer likt väst, i synnerhet i fransk tappning. Han undertryckte den gamla religiositeten, som betonat banden till Bysans och den ryska kulturens särställning, men skapade också ett samhällssystem där folket exploaterades för att upprätthålla en västerländskt förfinad överklass som kom att betraktas som “onyttig”.
Den stränge Peter den store har läxförhör med sin son Aleksej Petrovitj. Målning av Nikolaj Ge från 1871.
I reaktion mot tsarryssland uppstod under 1800-talet en symbios mellan gammelreligiösa fundamentalister och de vänsterpolitiska radikaler som drömde om byrådssocialism och gemensamt ägande av jorden och produktionsmedelen. Ur denna mylla av missnöje, fanatism och utopism slog den revolutionära bolsjevismen rot och växte. Marxismens vision om det kommunistiska samhället sammanföll med drömmen om ett ryskt romarrike.
Zichy Mihálys målning "Bal i Vinterpalatsets konsertsal" från 1874.
Dessa processer tar sig tydligt uttryck i rysk kultur. Ryssarnas förkärlek för baletten kommer ur mötet mellan den ortodoxa liturgins danslika ceremonier och den franska balen, som exempelvis spelar stor roll i både Leo Tolstojs och Michail Bulgakovs romaner. Den ryska realismen, som präglat både den stora romankonsten och måleriet, springer ur den mer holistiska verklighetsuppfattning som alltid präglat landets kultur. Till skillnad från det västerländska filosofiska och vetenskapliga tänkanden som analytiskt hela tiden försökt bryta ner verkligheten i mindre beståndsdelar och varit skeptisk till hur tillförlitlig vår upplevelse av den egentligen är, har man i den ryska traditionen betonat att verkligheten är just det vi ser och lever i, att allt är organiskt sammanhängande. Att försöka röra sig bortom det som är för handen är inte något alternativ, men den ständigt andliga närvaron, också i den sovjetiska konsten, hänger alltså samman med att det gudomliga är en integrerad och självklar del av tillvaron.
Alexandr Kosolapovs skulturp "Mickey and Minnie" från 2006.
Det har gjort att både författare och bildkonstnärer varit måna om att ge “realistiska” verklighetsskildringar, vilket vi ser både i 1800-talets romaner och målningar, men också under sovjettidens socialrealism. Först sedan 70-talet har det vuxit fram en kritisk konceptualistisk bildkonst som på undersökande och satiriska vis angripit och brutit ner den gamla realistiska traditionen. Ett exempel är Aleksandr Kosolapov som med ironi blandar samman element från sovjetiska propagandaskulpturer med lekfulla kapitalistiska Disneyfigurer.
Per-Arne Bodin.
Bodins drygt 300 sidor långa översikt av tusen år rysk kulturhistoria landar i att vi har att göra med ett rike som ständigt dras med ekonomiska bekymmer, men som likväl återkommer som aggressiv militär storspelare i den internationella politiken och alltjämt är en kulturell supermakt.