Drama
Titel: The whale
Visas på: Bio
I rollerna: Brendan Fraser, Sadie Sink, Hong Chau
Regi: Darren Aronofsky
Speltid: 117 min
Betyg: 4
"The whale" flyttar sig knappt utanför det slutna rummet med dess fördragna gardiner och välbevarade hemligheter. Färgerna är dämpade, handlingen och kameran cirkulerar kring några få karaktärer, deras nära samspel och dialoger. Det minimalistiska kammarspelsformatet hindrar dock inte den ojämna "Mother!"- och "Black swan"-regissören Darren Aronofsky från att slå på stora patostrumman och göra berättelsen om den överviktige läraren Charlies sista dagar både effektsökande och barock. Resultatet är en tsunami av "Moby Dick"-referenser, semireligiösa uppvaknanden, hinkvis med friterad mat, stora ord och starka känslor. Filmen som bygger på Samuel D. Hunters pjäs vore med andra ord rätt svårsmält om det inte vore för Brendan Frasers fenomenalt själsblottande skådespeleri.
Med rollen återvänder den nu Oscarsnominerade Hollywood-doldisen till offentligheten efter att tuffa sjukdomsår knuffat ut honom ur rampljuset. Det är slående hur hans egna erfarenheter av sorg och uppgivenhet har vässat hans verktyg inför rollen som den självutplånande och rörelsehindrade litteraturvetaren Charlie. Medan denne desperat törstar efter sanning och försoning innan hans hjärta slutar slå, frossar regissören i kroppsliga kriser och utsätter sin huvudkaraktär för riktigt utmattande besök av den aggressiva tonårsdottern Ellie, (över)spelad av "Stranger things"-stjärnan Sadie Sink, den barska vännen Liz (trovärdig Hong Chau) och den tafatte mormonmissionären Thomas (Ty Simpkins). Tack och lov nappar Brendan Fraser aldrig på Darren Arronofskys kitschigt teatrala inviter och hans oförställda blick lyckas läka filmens alla tveksamheter.
Liksom den gåtfulla vita kaskeloten i Herman Melvilles roman från 1851 tvingas Charlie pressad av omständigheterna till att resa sig över sitt kroppsliga väsen och sitt lidande, sin fleråriga fysiska kamp för överlevnad och alla harpuner som försöker genomtränga hans hud. Bortsett från några inte särskilt övertygande bibliska referenser är filmen i sina bästa stunder en hjärtknipande reflektion över människans omöjliga strävan efter förlåtelse och frigörelse, och en påminnelse om att det bakom livets hopplöst ogripbara chimär döljer sig ett hav av (val)möjligheter.