MUSIKAL
Musikal
Lizzie
Regi: Helena Sandström Cruz
Medverkande: Emmie Asplund, Natasja Jean-Charles, Frida Modén Treichl, Karin Oscarsson
Stora Teatern Linköping 14/2–22/3 (Norrköping Stora Teatern 18/4–16/5)
Fyra kvinnor kliver in i vita kåpor. Bakom dem en tempelliknande konstruktion som badar i ett sakralt ljus. Lizzie Borden (Emmie Asplund), söndagsskollärare och djupt troende, en medlem i en välbärgad familj där mörka hemligheter döljs. Så pass fruktansvärda att ingen annan lösning verkar möjlig till slut än att helt enkelt mörda fadern och hans nya fru. Systern (Natasja Jean-Charles) finns där men flyr fältet, grannen (Frida Modén Treichl) tröstar och förför. Det konspiratoriska hembiträdet Bridget (Karin Oscarsson) lurar överallt. Vem är egentligen mest galen?
Rockigt, hetsigt, kroppar som vibrerar av besatthet, vrede eller lust. Asplund förkroppsligar hysterin med sina rörelser. Oscarsson står för röststyrkan och är fenomenal i sin roll som husets ögon, öron och den som viskar saker i öronen. I lugnare duetter kommer även de andras röster fram bättre. Lysande är scenen där hembiträdet äter popcorn och betraktar skeendena framför sig som om det vore hennes egen marionetteater. Så vem är egentligen mördaren? Fallet är ouppklarat och ingen är dömd.
Tempot är maffigt redan från början, håller en hög nivå rakt igenom. En önskan hade varit att ge utrymme för en reflektion eller bearbetning där karaktärerna en stund stillar sig, en andhämtning för publiken, för att sedan lyfta föreställningen till höjderna igen. Musikerna under ledning av Johan Siberg (alternerande Fredrik Ingå) gör ett fint jobb och tillför givetvis det extra. Riktigt snyggt är kostymerna där det strama 1890-talet möter gotik, nutid med en touch av sado. Extra plus för sminket, det bleka med rödkantade ögon som spetsar till det vansinniga uttrycket.
Året var 1892 då verklighetens Lizzie Borden anklagades för mord, men berättelsen känns i den här tappning högst modern. Någon som vill bryta sig loss, ta sig ut med alla medel, från instängdhet eller förtryck. Symboliken är också stark, i scenografin och ljussättningen, liksom i ordval som att låta det gamla brinna. När Lizzie med ena handen höjer en knuten näve och i den andra håller yxan, är det en rebellisk symbol som skapas. Just idag, just på den här scenen.