Konsert
Lars Winnerbäck
Platens bar, Linköping 28/8
Betyg: 3
Snällt sagt blev detta en uppförsbacke, full av pandemi-restriktioner i nya tiden som många kan den: Teknikstrul i sändningen genom hela spelningen. Igenkännande skratt när ljudet dog eller hakade upp sig. Och när bilden frös. Lite stelt, absolut. Men den sittande publiken i ett utsålt Platens bar (cirka 70 platser) mötte detta motlut med värdighet. Fansen fyllde i med allsång och värme.
”Jag är glad att vi kunde göra det här”, sa Winnerbäck och bad om ursäkt för att inte ha hållit rösten i trim under pandemin: ”Jag får spara lite på mellansnacken”, skojade han. Bandet levererade, som vanligt. De kändes väldigt hemmastadda på den här scenen. Omåttligt populära trummisen Jonna Löfgren fick jubel och kärlek från stolarna på Platens.
EP:n från i våras var central i första delen av spelningen. I låten ”Själ och hjärta” tar Winnerbäck med sig en ljudbild från sitt 90-tal. Anslaget och den aktuella texten fick mig att glömma tiden vid första lyssningen. Ännu en träffsäker, personlig beskrivning av samhället! Den nedbantade låtlistan avslutades med godisregn av nyskrivet och osläppt material, en ballad med vissa Hellman-drag.
Livekänslan går nog att utveckla, både sändningstekniskt och i lokalen. Men många följde intensivt sin idol på skärmen. I låten ”Tror jag hittar hem” satt en ung man och bultade långsamt med handflatan på vänster sida av sin bröstkorg: Hjärta, hjärta, hjärta.