Men stadsfesten i Linköping lindrar ångesten något och på fredagen musicerade Östgöta blåsarsymfoniker tillsammans med Weeping Willows-sångaren Magnus Carlson, även känd från ”Jills veranda” och ”Så mycket bättre”.
De sensommarskyar som far fram över oss är gråsvarta men luften är ljum och från domkyrkoparken hörs ”La Macarena”. Blåsarsymfonikerna värmer upp medan publiken letar upp en hängvänlig plats mot slottets gräddvita fasad.
På slaget klockan 19 inleder Magnus Carlson till instrumentalisternas ackompanjemang med ”Den långa vägen hem” och Elvis-hiten ”Suspicious minds”.
Det är så oerhört befriande att lyssna på en popsångare som litar på rösten, som inte andas in som en blåsbälg eller släpper ifrån sig suckar och stönanden i slutet av fraserna i tron att det förmedlar något slags känsla. Nej, Magnus Carlson är helt trygg med att hans raka, varma röst låter oss höra det han vill förmedla.
Från tv-programmet ”Så mycket bättre” sjunger han ”Eternal love” och ”Brinner i bröstet”. Weeping Willows-låten ”Touch me” blandas med Coldplays ”Fix me” och ”The landscape is changing” av Depeche Mode.
Blåsarsymfonikerna låter denna kväll därtill som om de aldrig spelat annat än populärmusik. Flera av instrumentalisterna brister ut i solon och det fungerar fint.
Utomhuskonserter är svåra och möjligen dränker det gästande kompbandet ibland de ljudsvagare blåsinstrumenten. Men det förtar inte intrycket. Vi som kommit för att lyssna tackar för stadsfesten och dem som försöker göra livet lite rosigare för oss andra.