Show
”Queen of fucking everything” med Jonas Gardell.
Mjölby Kulturscen 28/10.
Även i Linköping 5/11.
Jonas Gardells stora show hade premiär för fyra år sedan och skulle sedan ut på turné. Men det-där-ni-vet kom emellan.
Nu blir turnén av, mindre glittrig och med Gardell ensam på scen, med lite förinspelad musik men med sång av The Queen himself. Och en aning glitter finns också, självklart; The queen of fucking everything måste ju ha åtminstone tiara.
Han gör entré i sina elefantmönstrade byxor och öppnar famnen mot en nära nog fullsatt och mycket förväntansfull Mjölby Kulturscen. Från första stund har Jonas publiken i sin hand, han dompterar oss och kan säga allt han vill, även bedriva en närmast brutal publikkontakt.
Kanske märks det lite att showen skrevs och sattes upp för några år sedan; en del skämt är daterade, det erkänner han själv. Men det är roligt när han tar upp förskönande uttryck. Som ”livsvariation” i stället för död och ”årsrik” i stället för gammal.
Käftandet och häcklandet av dem längst fram i salongen för att de är antingen unga eller just årssrika håller sig precis på rätt sida. Alla vet vi ju hur gränslös Jonas Gardell måste tillåtas vara – och vi är många i salongen som tycker det känns befriande, vilket hörs på skratten, som kommer så tätt att Jonas ibland måste göra en stoppgest.
Och ganska plötsligt efter en storm av penisskämt och annat ekivokt, för att inte säga plumpt, sätter han sig på scenkanten och berättar om hur han möter sin dotters oro över det till synes hopplösa världsläget. Han berättar historien om katedralen i Florens, som ett exempel på att människan sträcker sig efter det omöjliga – och lyckas.
Och då kommer han också in på sin egen nu framgångsrika kamp för rätten att vara den han är. Det blir en aning sökt men publiken är knäpptyst.
Men sedan är det dags för tiara och tyll. Och Jonas Gardell är nog bäst när han är drottningen av precis allting och ger järnet, trots sin skicklighet i att snabbt bli allvarlig.
Han avslutar med att i extranumret sjunga sitt bidrag till Melodifestivalen 2018, ”Det finns en väg”. Dessförinnan har han berättat små anekdoter om sitt favoritämne, maken Mark. ”Andra berättar Bellmanhistorier, jag drar Markhistorier.”
Man får hoppas att maken har gett sin välsignelse. Men han är nog lika förförd som Mjölbypubliken.