Den största överraskningen står antagligen visartisten Christina Kjellson för när hon kliver upp på scenen med ett regelrätt rockband bakom ryggen. Hon öppnar med en svensk tolkning av ”Hush”. Det är en låt som bland annat har spelats in av hårdrocksbandet Deep Purple. I Christina Kjellsons översättning handlar texten om Ikea.
Nästa artist är musiklegenden John Holm. När John Holm och hans två musiker kommer ut på scenen är det någon som frågar ”vem är det som är John Holm?” Han har genom alla år förblivit en kultfigur. John Holm debuterade 1972 med albumet ”Sordin”. Det var en skiva som få brydde sig om när den släpptes, varken poppubliken, visans vänner eller proggarna. Idag är ”Sordin” en av svensk musikhistorias allra klarast lysande diamanter. Ingen av kvällens övriga artister har en lika stark skiva i sitt bagage.
John Holms spelning är delvis trevande, ofokuserad och med långa avbrott mellan låtarna. Men även om John Holm inte är på topp den här kvällen så är det svårt att inte beröras av hans egensinniga röst och poetiskt välformulerade sånger. Nästan hela hans produktion präglas av en sorg som ofta har kombinerats med en dov ilska. Vi får bara åtta låtar. De flesta är hämtade från debutskivan. När han ska framföra sin klassiker ”Maria”, från albumet ”Lagt kort ligger”, berättar John Holm att han skrev visan på 1960-talet i Loftahammar. Låten avslutas med de hissnande raderna ”Maria, Maria, den dag du slutat undra. Då är du många mil och år från här.”
Efter en kort paus är det dags för Eva Dahlgren. Precis som John Holm så gör hon en efterlängtad debut på festivalen. Eller som hon själv uttrycker det ”Ni ser en oskuld – det är första gången jag får spela på Visfestivalen.” Det är lite svårt att förstå att ingen av de här viktiga namnen har medverkat tidigare på festivalen. Båda artisterna skivdebuterade på 1970-talet. Eva Dahlgren är en intressant kontrast till John Holm. Eva Dahlgren blev snabbt en stjärna, medan John Holm tyvärr förblev ett ganska okänt namn hos den stora publiken. När Eva Dahlgren stiger ut på scenen är hon helt svartklädd med solglasögon och blont hår. Elegant och cool. Hon öppnar med låten ”Hela världen står i blom” från sitt senaste album ”Jag sjunger ljuset” (2016) som släpptes efter ett uppehåll på nio år.
Eva Dahlgrens fem musiker skapar en rik och varierad ljudbild. Låten följs av flera suggestiva ballader med långa inledningar som har en likartad uppbyggnad. Under konserten beskriver hon själv låtarnas struktur. ”Jag tycker om när det tar lång tid innan det blir vackert.” Med låten ”Guldgrävarsång” får vi se en Eva Dahlgren som tar ut svängarna. Det är en sida som alldeles för sällan lyfts fram på hennes skivor. Den rockiga attityden förstärks ytterligare med låten ”Brinner” och när hon spelar elgitarr i ett långt tight parti med malande gitarrer. Det är någonstans här konserten verkligen lyfter. När hon presenterar ”Ung och stolt” från 1987 berättar Eva Dahlgren att låten skrevs när hon var väldigt arg, men att den efterhand har blivit vemodig. ”Jag mår bättre vemodig” konstaterar hon.
Kvällen avslutas med att CajsaStina Åkerström och Jack Vreeswijk uppträder tillsammans. Kombinationen är ett nytt koncept som inte tillför något nytt. Det är två rutinerade musiker som är barn till två stora vislegender. Men det är svårt att släppa tanken att både CajsaStina och Jack har medverkat några gånger för mycket på festivalen.
