Bandet består av medlemmar från Rage Against the Machine, Public Enemy och Cypress Hill. Om man ska leta efter en gemensam nämnare dem emellan så är det att de tre alla tillhörde de mest politiska bland mainstreamband under 90-talet.
Prophets of Rage har lyckats att smälta samman de tre gruppernas låtar till en riktigt lyckad helhet - likheterna är betydligt fler än skillnaderna. Och det låter otroligt tungt. Medlemmarna har fört in all energi från sina respektive ursprungsgrupper in i Prophets of Rage.
Rappen sköts av Chuck D från Public Enemy och B-Real från Cypress Hill och de gör ett strålande jobb som ömsom agitatorer och ömsom bara allmänt stenhårda.
Tyvärr strular ljudet rejält under tre låtar i början av konserten. Bandet kör dock vidare och det var förmodligen rätt ändå - ett avbrott hade tagit ner energin än mer.
Låtlistan domineras av Rage Against the Machine-låtar, men en hel del av Cypress Hill och Public Enemy-nummer avverkas under ett medley mitt i spelningen. Nyligen bortgångne Chris Cornell, som sjöng med Rage Against the Machine-medlemmarna i Audioslave hyllas med en instrumental "Like a stone", där Tom Morellos gitarr fullständigt ylar ut över Östgötaslätten.
Det märks att publiken längtat efter att höra många av låtarna - de är som gjorda för att framföras för en stor festivalpublik. Publiken skriker med i låtarna och hoppar runt på ett sätt som borde vara omöjligt så här sent på den fjärde festivaldagen. Det är en total urladdning där den sista energin pressas ut.
Prophets of Rages egna låtar smälter in bra - särskilt "Unfuck the world". Den stora frågan när allt är över är varför det dröjde till 2017 innan Prophets of Rage blev verklighet.