Konsert
Dona Nobis Pacem
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Stefan Parkman.
Solister: Karin Dahlberg, Olle Persson.
Körer: Philharmonischer Chor Berlin, Uppsala Akademiska Kammarkör.
De Geerhallen 27 maj.
Det var efter ett framförande av Brahms "Requiem" i Linköpingsdomen som dåvarande dirigenten för SON, Franz Welser-Möst, anförtrodde mig att han var sugen på att få göra Verdis körverk ”Quattro pezzi sacri”. Så blev det inte och vi har fått vänta ända till i lördags på att få höra detta verk på hemmaplan.
Tonsättaren Giuseppe Verdi krönte sin operakarriär på detta vis med sakral musik. Lite motvilligt gick han med på att publicera en helhet av de fyra separata delarna. Han önskade först att endast de tre sista satserna skulle bilda en enhet, det inledande ”Ave Maria” såg han mera som en teknisk övning, han kallade den för en ”sciarada”, en charad.
Premiären skedde 1898 i på Pariskonservatoriet och den italienska sjösättningen en månad senare i Turin under ledning av maestro Toscanini.
Stefan Parkman är en god kördirigent och anförde den stora kören med precision. En homogen körklang kännetecknade framförandet där de olika satserna visar på allt från Palestrinaflirt till rejäl operadramatik, Verdi har en känsla för det dramatiskt sångbara.
Framförandet blev till konsertens höjdpunkt där jag framförallt tog till mig den andra satsen, ett ”Stabat Mater” med dess fascinerande dramaturgi och orkesterglitter. Inledande ”Ave Maria”, liksom damkören ”Laudi alla Vergine Maria” hade mått bra av ett något lugnare tempo.
Den bantade symfoniorkestern medverkade även i Sven-David Sandströms ”Te Deum”, ett beställningsverk av Uppsala Universitets körcentrum. Musiken är romantisk med täta klanger och ett integrerat arbete mellan kör och orkester.
Brittiske tonsättaren Vaughn Williams komposition ”Dona Nobis Pacem” (Ge oss din fred), är en bön om frid och fred i en orolig tid. Detta är engelsk körromantik av det flödande slaget, ibland med klanger med mycket stora bokstäver och olika känslostämningar lagda kant vid kant.
Parkman höll samman det hela väl och gav utrymme för Karin Dahlbergs fina sopran som ibland nästan surfade ovanpå klangen och Olle Perssons alltid lika uttrycksfulla stämma.
Till sist: vid textrika konserter av detta slag hade det varit en hjälp för upplevelsen att kunna följa med i texthäftet. Med en helt nedsläckt salong var detta inte möjligt.