Konserten fick en så förtrollande inledning fick en att undra ifall dirigenten Johanna Malangré och musikerna symfoniorkestern ingått en pakt med djävulen.
Konsert
“Musik i sommarkväll”
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Johanna Malangré
Solister: Minna Tägil (sopran), Rebecka Wallroth (mezzosopran)
De Geerhallen 31/8
Har den tyska dirigenten Johanna Malangré och musikerna i symfoniorkester ingått en pakt med djävulen? Man kan undra efter att ha hört dem inleda den sista sommardagens sommarkonsert med Webers “Friskytten” (1821), den första riktiga tyska romantiska operan, många år före mer välbekanta tonsättare som Wagner.
Det är magiskt och i bästa bemärkelse folkligt. Skymningen är spöklik, men vi befinner oss fortfarande i den sena sensommarkvällen mystiska ljus när vi förs till en enslig stuga djupt inne i sagoskogen. Det prasslar i träden bland jägarhorn, bössor och demoniska krafter. Redan i ouvertyren hör vi skiftningar mellan ljus, skugga och mörker, det är fuktig luft och stilla vind. Det orosbådande ohyggliga i kontrabasarna muller och jungfruliga i klarinetternas folkvisetoner, sida vid sida.
För aftonen har SON trollbundit publiken.
Vi som i sommar redan njutit av kvällens solister Minna Tägil och Rebecka Wallroth i Daniel Nelsons nyskrivna “Andefabriken” på Vadstena-Akademien vet att vi kan förvänta oss mycket av dessa unga operalöften. Och visst känner vi igen deras temperament.
Minna Tägil är under utbildning på Musik- och Operahögskolan vid Mälardalens högskola i Västerås. Hon har något lekfullt, närmast spjuverartat, uttryck, som om varken vi eller orkestern vet var hon ska föra oss härnäst. Tägil håller oss på tårna, full av överraskningar. Denna humoristiska värme kommer inte minst till sin rätt när hon bjuder på ljuvliga höga lockrop i “Fjeldsang” ur norrmannen Aagots nationalromantiska pionjärverk “Fjeldeventyret” (1825) och “Chacun le sait” ur Donizettis “Regementets dotter” (1840), där hon utan scenografi och kostym ger prov på sin både musikaliska och skådespelarmässiga färdighet att gestalta det vi inte kan se.
Rebecka Wallroth är utbildad vid Universität für Musik und darsteellende Kunst i Wien, där hon, liksom i Berlin, redan uppträtt för stor publik. Hon fångar oss i det dramatiska och har redan en sällsam förmåga att vägleda oss till de mest mänskliga och innersta känslorna med djupet i sin stämma. Det kommer mest till sin rätt när Wallroth sjunger “Flickan kom ifrån sin älsklings möte” och inte minst “Var det en dröm” ur Sibelius “Fem sånger” (1902) där hon förmedlar varje ord av Wecksells och Runebergs nationalromantiska poesi. Det nordiska träffar oss rätt i folksjälen med smakens hallonens kärleksröda saft och de vissnande sippornas vemod.
I somras kunde vi höra operalöftet Rebecka Wallroth i Daniel Nelsons nyskrivna "Andefabriken" på Vadstena-Akademien och under Musik i sommarkväll förde hon oss in i det allra djupaste mänskliga när hon sjöng "Flickan kom ifrån sin älsklings möte" och "Var det en dröm" ur Sibileus "Fem sånger":
Konsertens höjdpunkt är när Tägil och Wallroth möts i betydligt mer exotiska stämningar i "Blomsterduetten" ur Delibes “Lakmé” (1883), bland det vackraste som skrivits av mänsklig hand. Inte ett öga var torrt när våra solister inviger oss i kärlekens mysterium där i en hemlig trädgård i ett svunnet Indien.
Kvällen avslutas med att Symfoniorkestern visar all sin styrka och mångsidighet i ouvertyren till Rossinis “Den tjuvaktiga skatan” (1817). Malangré leder den för första gången och det är med närvaro och en varm generositet mot både musiker och sångare.
Med en sådan uppvisning är det obegripligt hur en så omistlig institution för östgötskt och svenskt musikliv över huvud taget kan vara ifrågasatt eller under lupp för besparingar.